FALANGER falaŋ4er, m. l. r.; best. -n; pl. -grar.
Etymologi
[jfr t. o. eng. phalanger; av fr. o. nylat. phalanger, bildat av L. J. M. Daubenton (Buffon Hist. nat. 13: 92, 94 (1765)) till phalange (lat. phalanx) i bet. ’tåben' (se FALANG II) med anledning av en bl. hos ifrågavarande djur iakttagen egendomlighet: bakfoten har de båda närmast tummen sittande tårna under större delen av sin längd gm en gemensam hud förenade till ett o. först från o. med yttersta leden (slutfalangen) åtskilda; jfr FALANGIST]
zool. däggdjur av släktet Phalangista Cuv. l. underfamiljen Phalangerinæ (Phalangistinæ), australiska trädklättrande (i allm. med gripsvans försedda) pungdjur; falangist, pungapa, australisk opossum. Den flygande falangern, Petaurus Sh., med flyghud. Distæchurus på Nya Guinea .. (har) kallats den fjädersvansade phalangern. Fauna o. flora 1910, s. 54.
