FANNOMA fan3oma2 l. -å-, l. 400 (fànnoma Dalin), n.?
Ordformer
(fanenom c. 1690. fannenom SvForns. fannom 1794—1797. fannoma 1851)
Etymologi
[sv. dial. (Söderm., Uppl.) fan(n)ome, helvete; eg. den gamla dat.-formen fanenom af FAN, sbst.1 Jfr FAMMENEsamt (med avs. på bet.-utvecklingen) FANDERS]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) helvete, ”helsike”; bl. i förb. med prep. åt, i, till; jfr FANDERS I 3, II. ”Och hvar är du nu?” sade kungen, / ”I fannenom är jag!” sade Bengjerd. SvForns. 2: 361 (uppteckn. fr. Östergötl.). (”Bonnen” ska ge den resande) Fisk han ska gen Sill, / Taat i Fanenom eller hwar han will. Tidfördrijf A 5 b(c. 1690). Han är död, och hans Enka åt fannom (dvs. försvunnen?). Björn Carol. 58(1794). Coventry Lilla Pompe 58 (1797). Jag beklagar dig .. (Svar:) Beklaga mig i fannoma, om dig täckes. Kullberg SBer. 3: 122(1848). Åt fannoma ä' dina tänder, / Ditt hull samma kosa har gått. Hultin VSkr. 12(c. 1865).
