FANSKAP fa3n~ska2p, vulgärt (i sht i södra Sv.) fa3n~, stundom 4~1, n.; best. -et; pl. (föga br.) = l. -er.
1) (mera tillf.) eg., om det för fan utmärkande. Ni lärde filosofer .. ha visst avsatt fan, men fanskapet är kvar. Högberg Utböl. 2: 15 (1912).
2) (vulgärt) i överförd anv.; i sht om svekfullhet l. illistighet o. d.; äv. ngt konkretare: fanstyg, otyg, ”elände”. Vi (ha) blifvit nesligt bedragne .. Allt var lögn, list och fanskap. Almqvist Ekols. 1: 105 (1847). När skall fanskapet ta' slut en gång? Cederschiöld Krig 23 (1916; om världskriget).
3) (vulgärt) konkret, om den l. det som är i hög grad ondskefull(t) l. elak(t) l. som ställer till förtret l. i hög grad väcker ens förargelse eller förbittring: fanstyg, ”elände”; i sht om person o. ofta om kvinna. Vi halade .. in briggseglet och gjorde fast fanskapet. Engström Bläck 51 (1914).
