SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1924  
FAN fa4n, sbst.3, n.; best. -et; pl. (i sht i bet. fanstrålar) =.
Etymologi
[av nt. fān, biform till mnt. vane, fana (se FANA); jfr t. fahne, fan (i bet. 1)]
1) i sht zool. benämning på den av mer l. mindre tättsittande strålar bildade del av en fjäder som befinner sig å ömse sidor om skaftet; ngn gg: fanstråle. Retzius Djurr. 144 (1772). De bruna vingarna, hvars pennor ha gulkantade fan. Ericson Fågelkås. 1: 7 (1906). Östergren (1920). — jfr INNER-, YTTER-FAN m. fl.
2) oeg.
a) zool. sammanfattning(en) av de från stammen på en sjöpänna utgående grenarna. Retzius Djurr. 230 (1772).
b) (i fackspr.) om fjädrar l. blad i bakre ändan på en pil. Savolaks .. (har i sitt vapen) en .. handbåge med .. gyllene pil, hvars spets och fan äro af silfver. Finland 23 (1893). Nilsson PrimKult. 68 (1924).
Ssgr: FAN-FÄSTE. zool.
1) till 1; om skaftet på en fjäder. Möller (1790). Marklin Illiger 218 (1818). Hahnsson (1888).
2) till 2 a; om stammen på en sjöpänna. Retzius Djurr. 230 (1772). —
(1) -STRÅLE. i sht zool. om var särskild av de strålar varav ett fan består. De innersta (vingpännorna hos tranan äro) långa, slaka hängande med långa skilda liksom krusiga fanstrålar. Nilsson Fauna II. 2. 2: 48 (1834).
Spoiler title
Spoiler content