SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
FAN i uppläsning l. mera vårdat tal fa4n, i vanligt tal (särsk. i kraftuttryck) äv. med tvåspetsig, ”bruten” accent l. (i sht i södra Sv.) fa4n l. (med bygdemålsfärgad anstrykning) fa3en2 resp. fa3en2 l. (i sht i vissa eder, ngt eufemistiskt) fan4 l. (med eufemistiskt användande av en dial.-form) 4n (rimmande med grann Bellman SkrNS 1: 102 (c. 1770); fa`n Weste; ”uttalas .. nästan som Fàann eller Fàenn” Dalin), sbst.1, m.||(ig.); best. = l. -en (numera bl. arkaiserande; eg. ordets urspr., obestämda form, men nu av språkkänslan uppfattat ss. böjningsform); pl. saknas, dock kan ordet föregås av pluralt attribut (Bellman SkrNS 1: 102 (c. 1770: som alla de fan)).
Ordformer
(fan (fahn, phan) 1596 osv. fann HB 2: 265 (1594), Hermelin BrefBarck 85 (1706). faan (säkerligen i allm. åsyftande ordets uttal med tvåspetsig accent; jfr Dalins uttalsuppgift ovan) Messenius Svanhv. 25 (1613), Columbus Ordesk. 6 (1678: Faa'n). faen 1739 osv. fanen (faanen, fahnen, fhanen) c. 15801902. fanin 15931681. fannen 1603 (: fannes, gen.)1861. fanden 16561889. fän (fänen, fenen, fännen) 15261912. — Jfr FAMMEN, FANDERS, FANNOMA samt anm. 1:o o. 2:o före ssgrna. — I skrift ofta förkortat till f., f-n)
Etymologi
[fsv. fänden (1452), fennen, fänyn m. fl. former; liksom motsv. d. fanden, ä. d. äv. fænden, sen fnor. fendinn, sannol. lånat från (mnt. l.) nordfris. fannjen, fannen, fännen, eg. p. pr. av fris. fandia, besöka (fsax. fandōn, feng. fandian, fresta, mholl. vanden, hemsöka); se AKock i 2NordTFilol. 7: 301 ff. Formen fan har uppstått antingen därigenom att e bortfallit mellan två n av vilka det sista bortfallit (jfr annan : ann) l. därigenom att -en uppfattats ss. best. artikeln. Jfr FANDERS. I samma bet. användes i fsv. äv. (o. tidigare) fjande (se FIENDE), liksom motsv. ord i övriga germ. spr.]
Anm. Ordet har alltid så godt som uteslutande tillhört det vardagliga talspråket (i sht det folkliga l. lägre). I många uttr. är den eg. bet. av ordet numera starkt förbleknad. Angående ordets bruklighet i förh. till djävul osv. se DJÄVUL, sp. 1792-93.
1) mera eg.: den onde, djävulen, hin. Fanen i helfvetit. RA 3: 77 (1593). Han .. begynte at löpa sin koos .., lijka som Fanen hadhe fahrit effter honom. Lindner Tijdhfördr. 27 (1641). Koler .. war stor som en Jette; lytter som sielfwa fanen. Reenhielm ThVik. 12 (1680). Han trodde hwarken Gudh eller fanen. FörarbSvLag 2: 24 (1695). Rider ”Fannen” dig, min Svärfar? (dvs. är du alldeles galen? kan du inte hålla dig i styr?). ESjöberg 269 (1822); jfr 3. I dag ser du ut som fan själf, mamma! Strindberg TrOtr. 4: 58 (1897; modern är illa klädd). — särsk.
a) (numera knappast br.) mera appellativt: djävul (se d. o. 2), demon, sate. (Min piga) svor alltid, att hon inte var .. (med barn), utan önska om hon var så, att det måtte vara en liten fanen hon gick med. Horn Lefv. 31 (c. 1657). Asmodeus, med tillnamnet den halte fan. Sandström LeSage 1: 8 (1842).
b) i en mängd ordspråksliknande uttr., t. ex. Ther Gudh bygger sigh een kyrckia, ther bygger fanen strax sigh ett cappell breddwidh. Svart G1 96 (1561). Fan sielf är god när han får sin vilia. Serenius Ss 4 a (1734). Fanen dör inte i messlingen, förrän han får kopporna med. Granlund Ordspr. (c. 1880). Snål spar och fan tar. Därs.
c) mer l. mindre bildl., i åtskilliga stående talesätt: bränna ljus för fan, se LJUS. den som tagit fan i båten, måste ro (föra) honom i land o. d., se BÅT, sbst.1 1 a δ. — (om morgonen) innan fan fått skorna på (sig), mycket (l. orimligt) tidigt; äv.: innan man anar ngt. Crusenstolpe Tess. 2: 71 (1847). fan är lös, det står illa till, det är fara å färde o. d.; jfr under d (jfr DJÄVUL 1 e ζ α'). Bark Bref 1: 171 (1704). Hvad är det, som står på? .. (Svar:) Helt enkelt, att fan är lös. Michaelson Ungk. 157 (1892). nu for fan i honom o. d., han blev ursinnig, han fick en vild idé o. d. (jfr DJÄVUL 1 e ζ β'). Nordström Sönd. 160 (1910). vara full av (ngn gg i) fan o. d., i sht: vara full av bakslughet l. illistighet; äv. ss. uttr. för häpnande beundran. Han är så full af fan, som en kyrka af bönder. Granlund Ordspr. (c. 1880). var så full av (ngn gg i) fan och gör det o. d., var så hygglig l. hederlig och gör det osv. Herrn kan vara så full i fan och komma ihåg, att ... Nordström Landsortsb. 19 (1911). — (†) tro fan för väl, vara säker o. bekymmerslös (o. därför oförsiktig). Hon .. trodde fanden för väl, och litte för mycket på sina kraffter. Bark Bref 2: 19 (1705; om en barnsängshustru).
d) i sammanställning med en antagen mor, farmor, mormor (jfr DJÄVUL 1 j); jfr 8. Nu fannens gamla mor är löser (dvs. nu står det riktigt illa till). Wallenberg 41 (1764); jfr ovan under c.
e) i benämningar på konkreta föremål (jfr DJÄVUL 1 h): fans flykt, se FANS-FLYKT. fans onda bett, den giftiga örten Paris quadrifolia Lin., trollbär, ormbär. Wahlenberg FlSv. 244 (1824). jungfru Marias och fans hand, (i Västerg.) örten Orchis maculata Lin. Hof DialVg. 163 (1772). [benämningen synes äv. förekomma i Norge] trädet vid vilket fan flådde geten, (i vissa trakter) getapel. Linné Fl. nr 193 (1745; angivet ss. användt av bohuslänningarna). jfr Œdman Bahusl. 243 (1746).
2) [utgångspunkten för hithörande talesätt är att fan antages gripa in. Den eg. bet. av fan är dock vanl. alldeles försvunnen för språkkänslan] i uttr. som beteckna att ngt går galet l. illa, att ngnting synnerligen obehagligt är å färde o. d. (jfr DJÄVUL 7); äv. i önskningar om ondt över ngn (jfr 3). Nu tog fan bofinken! (se BOFINK). HB 2: 265 (1594). Slå honom, så Fahnen tager vid honom. VRP 12/3 1722. Halsbandet tog fan (dvs. halsbandet gick sönder). Bellman 3: 92 (1790). Går du till ryska prästen, så tar fanden dig (dvs. så skall jag slå dig fördärvad). Ahrenberg Hih. 96 (1889). — särsk.
a) i numera obr. uttr. (G. I) sadhe .. du skal få fanen Och lät sättia den förtvifladhe bofven i kistan. Bureus Suml. 39 (c. 1600). Vårt rytteri har sletit en fanden oppe i Pålen. Ekeblad Bref 2: 422 (1656).
b) i uttr. (för) fan i våld (ngn gg för fan), åt fanders, (så) långt bort(a) (som möjligt). Gå (drag) för fan i våld, gå din väg o. låt mig aldrig se dig mer, jag vill aldrig höra dig tala om saken mer o. d. Når slike vdtlänske men .. taskom fwl haffwa, såå draghe thee åth tyskelandt fänenom j våldt. GR 5: 230 (1528; ur Daljunkarens skrivelse till dalallmogen). Gå för fahn med tina storskryterier. Österling Ter. 3: 183 (1708). Har han icke arrenden ända bort för fan i våld .. i Sollentuna? Almqvist Går an 70 (1839). Fältmarskalken var som vanligt / Ren för fan i våld (dvs. långt borta) på resa. Runeberg 2: 107 (1848).
c) i uttr. det blir fan av (förr äv. en fan), det blir obehag av. Bark Bref 2: 156 (1706). Nu lär det blifva .. Fahnen af för Prästen. HdlÅgerupArk. 1750.
3) i förbannelser o. uttr. för förbittring l. förargelse över ngt; i vissa uttr. äv. i attributiv anv.: förbannad, förbaskad. Fan till människa (jfr DJÄVUL 8). (Att ligga sjuk) hörer fahn til. Dalin Arg. 2: 94 (1734, 1754). Är det .. intet sjelfva Fan, / att pung, men inga pengar, äga! AGSilverstolpe Skald. 2: 110 (1810). Fan anfäkta alla pultroner! Hagberg Shaksp. 3: 163 (1848). Det var då sjelfva fan till flicka, som ej vaknar, / fastän tvänne basar sjunga. Wennerberg 2: 74 (1848, 1882). Fanen i den; jag är en handlingens man. Strindberg Gill. 60 (1880). — särsk.
a) i uttr. giva (ge) ngn l. ngt fan o. d.
α) (numera knappast br., se dock slutet) mera eg.: förbanna. Att kiörkioherden skall understå sigh att gifua migh fahn will iagh intet lijda. VDAkt. 1683, nr 237. Han reste i all tysthet sin väg, gifvande fan i våld både Tartariet, Japan, Stora Mogol och sig sjelf på köpet. Kexél 2: 38 (1781); jfr β. — (vulg.) i uttr. fan given, se FAN-GIVEN.
β) övergående i bet.: inte vilja veta av, ge tusan, strunta i (jfr DJÄVUL 8 b). Det ger jag fan i! M(agister) Nils .. (frågade prästen): hwad säger du om Liturgia? Swarade Norrlänningen: .. jag gefwan Fanin. Raimundius HistLiturg. 116 (i skildring av Uppsala möte 1593). Tigh vill iagh tala medh men henne (dvs. din hustru) gif(ve)r iag fanen. VDAkt. 1680, nr 84. Den ringa .. / gier Fahnen Aln och Plog, och vil bli Adel. Dalin Arg. 2: nr 51, s. 3 (1734; uppl. 1754: hin). I grund och botten ger jag hela den här affärn fan! Nordström Landsortsb. 336 (1911).
b) i gen. med adjektivisk bet.: eländig, förbannad; jfr FANDERS 2 b. Det är en fans ordning på detta stället, en odräglig ordning, en konstig ordning. En Fahnens färd (dvs. en olycklig färd). Fosz 63 (1621). En fans otur, att .. RWEkman (1857) hos Nervander FinlKultH 259. Den f-ns Lagerborg, som ruinerat vårt lands godsägare. Ahrenberg Män. 3: 258 (1908).
c) i numera obr. uttr. Här finnas tio, ja, tjuge, som önska honom fanen på nacken. Ekeblad Bref 1: 420 (1655). Sluta med polskan, det fan far i dej! Bellman 3: 68 (1790).
4) i uttr. för förundran l. häpnad, äv. beundran; utan skarp gräns övergående i bet. 5 (jfr DJÄVUL 11 h). Åh fan, verkligen! (jfr 7 b). Det var fan! CAEhrensvärd Brev 1: 80 (1784). Det var f-n til karl. Han kunde tända eld på hela människjoslägtet. Fischerström Mäl. 11 (1785). Fan till smicker! JNybom (1838) hos Sylwan FyrtiotStud. 19. Det är en phan .. att ljuga. Lundström Jörgenb. 199 (1905). — särsk. i uttr. har du sett på fan o. d., det var högst förunderligt o. d.; äv.: där fick du själv se. Eurén Kotzebue Orth. 3: 32 (1794). Sågs du på fan! sa' jag icke det! Wigström Folkd. 2: 170 (1881). jfr (†): Sågz du Fahnen, jag knep dig. VRP 3/4 1722.
Anm. till 4. Tillfälligt kunna uttryck (eder) i vilka fan ingår användas ss. en obestämd beteckning för egenskaper som väcka häpnad l. beundran o. d.: överdådig, desperat, ”tusan djävla”. Det är onekligen någonting af ”sju tunnor tusan fan!” i Arvidsons hela manér. Sturzen-Becker 1: 24 (1845, 1861).
5) i uttr. som beteckna att det vanliga måttet av ngt i hög grad överskrides (jfr DJÄVUL 6).
a) i uttr. i vilka ordets eg. bet. ännu är klar (jfr DJÄVUL 6 a, c). (Isl.) Komin i fulla aflsraun. (sv.) Den som har fått Fanin at bråttas medh. Verelius 4 (1681). Det går, som när faen tar bönder. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. leva fan (jfr DJÄVUL 6 b). Men du ska in, och du ska leva fan med (dvs. skälla ut) herrarna! Koch Timmerd. 319 (1913).
c) i gen. med bet. av ett adj.: grundlig, ordentlig o. d. I går hörde han af mig en fannens lexa. Hermelin BrefBarck 21 (1702).
d) med bet. av ett adverbial med förstärkande bet.: i högsta grad, ordentligt, grundligt; tidigast anträffat bl. i jämförelser (jfr a), sedan äv. med prep. av (ofta i uttr. av bara fan) l. ensamt. Rättnu sku vi på slottet och sväria som fahnen. Ekeblad Bref 1: 343 (1654; rättat efter hskr.; om hyllningseden till den nye konungen). Presten mår väl som alla de fan. Bellman SkrNS 1: 102 (c. 1770). Defensionsståndet i Land drar folk af fan. CAEhrensvärd Brev 1: 132 (1788). Fan så dygdig. Palmær Eldbr. 104 (1842). ”Hur mår hon?” (Svar:) ”Bra som fan.” Blanche Band. 299 (1848). En dansk enaktare, som var svinaktig utaf f-n. Öberg Son. 173 (1905). (†) Jag har haft fan att göra här. GMArmfelt (1808) hos Adlersparre Handl. 2: 180.
6) i bekräftande eder o. bedyranden (jfr DJÄVUL 9).
a) i mer l. mindre fullständigt utförd sats (jfr DJÄVUL 9 a, b). Ta mej fan (vard. tammefan104, tamfan04) l. (numera nästan bl. i folkspråk) fan ta mej om jag vet det. Det är fantamej oförskämt. Om iagh thet gör, äter, dricker etc. så taghe migh fänen. Balck Ridd. K 4 b (1599). Fanen taghe migh, om tu wet något hwt. Karlson ÖrebroSkolH 3: LVII (i handl. fr. 1636). (Han har) gifuet sig fanen, att han inthet insläpper några (skjuts-)hästar dhen natten. VRP 1697, s. 291. Då kan du ge dig fan på, att inte jag gör'et heller. Nordström Landsortsb. 276 (1911).
b) i uttr. för fan o. d., för allt i världen, för all del (jfr DJÄVUL 9 c). Kors för fan, nu var jag blifven rent af galen. VDAkt. 1792, nr 475. (Kolingen:) Nej, för höge faen. Engström Lif 49 (1907).
c) [jfr FANDERS 2 d] i uttr. tacka fan för det, det är ju alldeles självklart (jfr DJÄVUL 9 d). Det kan inte jag hjälpa. (Svar:) Nej, tacka fan för det! Nordström Borg. 21 (1909).
d) för att kraftigt framhålla ett ord l. uttr.
α) i allm. Fy fan (äv., ngt eufemistiskt, fyf(f)an04, stundom 40). (Han) Begärade intet mera än att Regeringen ville ratificera contractet ... (Svar:) Thedh var nog fanen begärat. RP 4: 178 (1634). Tvij fan! Bark Bref 1: 18 (1702). Meningen (blir) som förr — Som förr! .. nej fan. Kellgren 3: 132 (c. 1790). Ja visst f-n är jag på landet, men hvad hjelper det? Almqvist AMay 36 (1838).
β) efter ett frågeord (jfr DJÄVUL 11 b); ofta sammanskrivet med föreg. vad till vaf(f)an04 (stundom 40). Hvem fhanen hafver gådt mere ådtt deres hester ähn de tydske. VittAH 3: 285 (i handl. fr. 1601). När Fanin haffuer iag kolpat i wägen för tig. VRP 1609, s. 194. Hvad fan angå dej / Polens affärer? Bellman 3: 154 (1790).
7) i uttr. i vilka ngt kraftigt förnekas.
a) i uttr. i vilka ngn (eftertryckligt) förnekar ngt l. vägrar att göra ngt o. i stället (formellt) skjuter det ifrån sig på fan (med underförstådd mening att inte heller denne vill göra det osv.); särsk. i nekande (l. därmed likvärdiga) uttr., för att beteckna att överhuvud ingen (formellt icke ens fan) kan l. vill göra det varom fråga är l. har reda på saken osv. Vete fan, jag känner mej liksom lite ruskig idag, det är inte utan att jag osv. Och sendes .. Lasse Moenson epter honom, at han skulle gå in i gen. Men han ville icke utan badh fännen gå in til them i gen. OPetri Tb. 98 (1526). (Han) sade till migh godh tåår bror, tå sade iagh faan wahre dÿn broor. EkenäsDomb. 1: 240 (1659). Det skall fan göra. Weste (1807). Faen förstår hela den politiska röran. Hammarsköld (1811) i BrefNSkolH 370. Det vete fan. Almqvist DrJ 188 (1834). Hungriga? Mat! Har inte faen sett nån mat. Engström 1bok 99 (1905).
b) i uttr. i vilka ngt kraftigt förnekas l. bestrides, utan att ngn negation (ngt nekande ord) är utsatt (jfr DJÄVUL 10). Åh fan, visst inte (jfr 4). Publiken bryr sig f-n om handtvärket (dvs. det samvetsgranna utförandet av ett konstvärk). CAEhrensvärd (c. 1785) hos Warburg Ehrensvärd 120. Ack! hvad han är beskedlig! .. Han är så f-n heller och inte beskedlig. Jolin Kom. 55 (1845). (†) Så är han då olycklig. .. Han är Fan heller. Dalin Vitt. II. 5: 59 (1738).
8) [trol. närmast utvecklat ur 7 a] ersättande ett uttr.: vem (l. vad l. var osv.) det nu vara må; allt möjligt, alla möjliga o. d.; i sht i uttr. fan och (eller) hans mor (jfr 1 d). Ingen fahn (kan) taga dem ur hufvudet derute, at H:s M:t måtte förstå sig med Frankrike. Bark Bref 1: 5 (1702). Den som har ett reent samvete .. behöfver intet bry sig om fahn eller hans mohr. Därs. 157 (1704). Danseurer, Målare, Snickare, Fan och hans Mor som kommo med klagomål eller sqvaller. Kellgren (1784) i BrinkmArk. 1: 262. — i numera obr. uttr. Gud ske lof, jag vet det blir någon fanen af (med kriget). Ekeblad Bref 1: 386 (1655). Till fan och Cattegat jag seglat in och ut. Bellman 1: 216 (1771).
9) om person (l. ngn gg i personifikation); ofta övergående till bet. av ett appellativ.
a) ss. kraftuttr. l. i svordomar, om person som är föremål för ngns förbittring l. förargelse, stundom äv. för ett slags (motvillig) beundran (jfr 4); jfr DJÄVUL 3, 12, 13. Dhe (ha) .. träffatt hop med en phan, som för Strandmans dräng sig utgifvit. SLöfvingh (1730) i HFinlÖ 1: 429. (Källarmästaren) passar upp i egen person? Det var en tarflig fan. Almqvist Törnr. 3: 142 (1850). En veteran, / En man, som vant sig att bruka gevär, / En krutsprängd fan. Runeberg 5: 86 (1860). Strindberg Gill. 54 (1880). I Innsbruck finns en liten svart fan som vill .. (förlägga) boken. Engström Äfv. 34 (1908). — jfr KO-, TOK-FAN.
b) med tämligen förbleknad bet.: karl; vanl. innebärande medömkan: stackare; jfr DJÄVUL 3 (c), 12. Jag fick ingen sup. .. Än jag då, fattig fan? Bellman 1: 183 (1771). Stackars fan! Sturzen-Becker 3: 11 (1861). Du är i alla fall en rolig f-n! Öberg Son. 174 (1905).
Anm. 1:o Av vard. o. skämtsamma (i sht i kraftuttryck förekommande) eufemistiska avledn. till fan l. ombildningar av detta ord (vanl. beroende på kontamination med andra kraftuttryck) må här anföras: fammen (fammene) (se FAMMEN), fanken (se d. o.), fasen (Almqvist Ekols. 2: 122 (1847: fassen), Knöppel SvRidd. 136 (1912)), fasinella (enst., BrBlad 1911, nr 46, s. 9), fasingen (Crusenstolpe Tess. 5: 268 (1849: fassingen), GCederschiöld i GbgHÅ XVI. 3: 7 (1909: fasingen)), fasiken (Molin ÅdalP 121 (c. 1895)).
2:o Icke sällan användas i st. f. fan skenbart oskyldiga ord (jfr anm. under DJÄVUL, sp. 1805). För så vidt dessa ord upptagits i ordboken, återfinnes ifrågavarande anv. under de resp. orden (så t. ex. fadren, fanjunkaren, farao, farmor, fasans). Bland i ordboken icke upptagna egennamn med denna anv. må nämnas: fabian (Tag mig fabian. Lindqvist Stud. 218 (1906)), fagerlund, falun (Fy .. Falun. Noreen VS 3: 44 (1905)).
Ssgr (i allm. till 1): A: (jfr 3 a) FAN-GIVEN, p. adj. (äv. skrivet o. uttalat som två ord) (i sht i Finl., vulg.) förbannad. SP 1779, s. 355 (skrivet som två ord). Hvad är klockan? ”Det rör mig icke.” Du är dock fan gifven. Almqvist Går an 162 (1839). Kraken var .. alldeles fangifven (dvs. trilsk, omöjlig). Soldan (1840) hos Aho Soldan 36. Hahnsson (1888).
(9 a) -GRÅ. (vulg.; i folkligt spr.) eg.: ”grå fan”; fanskap (se d. o. 3). Hör du, (din) fangrå, jag skall lära dig!
-JUNKARE(N), se d. o. anm.
-LIK, adj. (fanen-) (†) djävulslik. Klöf-fotad', Fanen-lijke Trollpack, / Lede Satyrer. Stiernhielm Cup. 11 (1649, 1668). jfr: Når en fattigr blir riker, blir han fän likr. Granlund Ordspr. (c. 1880).
-RIDEN, p. adj. (vulg., föga br.) besatt, förbannad. Hahnsson (1888).
B: FANS-BÄR. (i Finl.) benämning på (de giftiga bären av) örten Paris quadrifolia Lin., trollbär, ormbär, fans onda bett. BotN 1896, s. 8 (anf. fr. sydvästra Finl.).
-FLYKT. (äv. skrivet o. uttalat som två ord) [jfr DJÄVULS-FLYKT] (i Smål.) växten Hypericum (perforatum) Lin., johannesört. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 315 (1864).
-FÖLJE. (i folkligt spr.) jfr DJÄVULS-FÖLJE. Då .. (klockaren) såg i .. (svartkonstboken), kom .. mycket fansfölje kring honom. PASäve i AntT 2: 135 (1869).
-KNEP. (vulg.) illistigt knep, rävstreck. WoH (1904).
-TYG. (vulg.) jfr DJÄVULS-TYG. fanskap.
1) mera abstr. Weste (1807). Det måste vara fanstyg i det hela, / fast det kan ega sina små behag. GLSilverstolpe Dikt. 1: 169 (1851; om äktenskapet). Ännu aldrig hade man hört någonting gott. Bara fanstyg, fräckhet och dumhet. Högberg Frib. 321 (1910).
2) konkret, = FANSKAP 3. Om hon hade varit ett bra fruntimmer, men det var ett fanstyg. Larsson Hemmab. 15 (1916).
-ÖGON, pl. [jfr TJUSÖGON (säkerligen till TJUSA i bet.: förhäxa), Veronica Chamædrys, ävensom KATTÖGON, om såväl denna växt som om Myosotis; jfr äv. eng. (1726): when the candles burn blue, the Devil is in the room] (†) örten Myosotis palustris Lin., förgätmigej; jfr HUGGORMS-ÖRT, SKORPION-ÖRT. Linné Sk. 240 (1751; anfört fr. Skåne).
Spoiler title