[sannol. lån av d. grel, av t. grell, gäll, bjärt, av mht. grel, som skriker förbittrat, förbittrad, bildat till mht. grellen, skrika högt (av förbittring), i avljudsförh. till grollen (se GROLL). — Jfr GRÄLA]
1) [bet. är i sv. måhända sekundär i förhållande till 2] (tillf.) i fråga om ljud: som stöter örat, (alltför) gäll, skärande, disharmonisk. Hallström Purpur 198(1895). Hör hur jag löser i harmoni de grellaste dissonanser! Runeberg Dikt. 81(1909).
2) i fråga om färg l. ljus: som stöter ögat gm att framträda alltför skarpt (mot ngt annat), bjärt, skrikande, avstickande, (alltför) skarp; äv. bildl. Ju skarpare dagsljuset blef, dess grellare lyste de finluddiga sammetsbitarne .. mot barnens blekta kläder. Levertin Småmynt 22(1883). De brokigt grella reklamerna. PT 1904, nr 222 A, s. 3. Jag .. målar i något grella färger för att skarpt markera tendensen. PedT 1906, s. 405.(Crusenstolpes) stil hade liv och färg, om också grell, och krydda, om också grov. SvLittH 2: 361(1919). Bergman LBrenn. 109(1928).
SAOB
