publicerad: 1929
GRÄLA grä3la2, v. -ade ((†) ipf. pl. pass. grältes Lundin (o. Strindberg) GSthm 54 (1880)). vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.), -ERSKA (tillf., i bet. I 2, 3, Östergren (1925; angivet ss. sällsynt)); jfr GRÄL, sbst.1—2
Ordformer
(grela c. 1696. gräla 1733 osv.)
Etymologi
[sv. dial. gräla (i bet. I 2), motsv. nor. græla (med den oomljudda sidoformen graala), knorra, vara vresig; sannol. i avljudsförh. till GROLL o. GRÄLL]
1) bruka tomt, flärdfullt tal; anträffat bl. ss. vbalsbst.; se GRÄL, sbst.2 I 1, ävensom GRÄLERI (se avledn.).
2) (i sht högljudt o. häftigt) träta l. kivas l. tvista; disputera. Gräla om (förr äv. över) ngt. Lind (1749). Om denna Rätt-skrifning är gräseligen mycket gräladt. Bergklint MSam. 1: 174 (1781). Hon grälar .. förskräckeligen med honom. Schröderheim Opt. 3 (1794). Efter gammal ricksdagsvana så grälas här. HT 1918, s. 185 (1809). Gräla öfver ingen ting. Lindfors (1815). (Vapensmeden o. hans hustru) hade aldrig grälat, utan städse fogat sig efter hvarandra. Rydberg Vap. 66 (1891). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: strida. Du .. / Som med oduglig Wapen Grelar / Kom giör ett Prof med Mine om du tör. Dahlstierna (SVS) 350 (c. 1696).
b) (†) i uttr. gräla (om ngt) mot ngn l. gräla emot ngt, göra invändningar mot l. motsäga ngn (i ngt) resp. göra invändningar mot ngt. Jag slapp disputera, då jag sökte, fast Consistorium ett helt åhr grälade där om emot Cancellairen. Linné Bref I. 2: 162 (1750). Porthan BrefCalonius 153 (1794). Din drummel! Skall du gräla mot din lärare! VLitt. 1: 203 (1902).
3) i stränga l. obehärskade ordalag giva uttryck åt sin förtrytelse l. missbelåtenhet, banna.
a) med bestämning inledd av prep. på: läxa upp l. skrupensa upp (ngn), strängt förebrå (ngn), träta på (ngn), vara ”ovettig” på (ngn); äv. (mindre br.): klandra (ngt). Weste (1807). På steken, på soppan han grälade jemt. Braun Calle 5 (1843). Neiglick .. grälade på de slarfviga rimmen. Söderhjelm Tavaststj. 94 (1900). (Hon) hade varit häftig och högljudd, grälat på G. K. och sagt, att (osv.). 1NJA 1909, s. 657. Hon grälar på mej var dag för att jag har förstört mina pengar. Lagerlöf Kejs. 235 (1914).
b) med bestämning inledd av prep. över: uttrycka sin förtrytelse l. harm över (ngt l. ngn). Han håller på och grälar över pigan, som glömt att borsta hans skor. Östergren (1925). (Bankiren) kunde inte gräla över förlovningen, eftersom ingen talade om någon förlovning. Bergman JoH 282 (1926).
c) i abs. anv.: banna, vara ”ovettig”; ngn gg ss. anföringsverb; ngn gg bildl. Hon grälar alltid. Bremer NVerld. 3: 4 (1854; bildl.). Era slipade amerikafarare! — grälade Sven Petter flat och förargad. Topelius Sommarsjö 1: 54 (1897). När mamma grälade i köket, så hördes det ända upp på vinden. Siwertz Sel. 1: 14 (1920).
II. [tidigast anträffat i avledn. (se GRÄLARE, GRÄLAKTIG); urspr. med tanke på de andefattiga disputationer varpå arbetet vid 1700-talets universitet o. lärdomsskolor i stor utsträckning var inriktat. Den alltifrån Ihre för GRÄLA i föreliggande bet. antagna l. ifrågasatta härledningen ur GRÄVLA (på 1600- o. 1700-talet stundom bildl.: fundera, grubbla, se GRÄVLA 1 slutet) blir osannolik i betraktande därav att det förutsatta v-bortfallet i ljudförbindelsen -ävl- för övrigt icke synes ha ägt rum i dial. som varit bestämmande för riksspråkets utveckling] (†) syssla med l. ägna sig åt lärt pedanteri l. ”gräl” (se GRÄL, sbst.2 II); äv. i allmännare anv.: göra sig l. hava huvudbry (ofta med onyttiga ting), grubbla, ”bråka”. (Barnen) kunna nu bli Cavaillerer och söka anständige conservationer i stället för at sitta i Scholen och gräla. Dalin Arg. 1: 285 (1733, 1754). (De) som gräle i språket, och hålle på at skrifva om ordens rätta bruk. Sahlstedt CritSaml. 111 (1759). Hof PhilosGr. 51 (1782). Vi (ha) något hvar grälat med brännvinsbekymmer denna tiden. GAdlerbeth (1787) i MoB 9: 167. ÖoL (1852).
Särsk. förb. (ngt vard.): GRÄLA SIG TILL10 0 4. (mindre br.) till I 2: gm gräl tilltvinga sig (ngt). Cederborgh OT 4: 25 (1818). Jag .. grälade mig till inträde. Ahrenberg Stud. 270 (1878). —
GRÄLA UPP10 4 l. OPP4. till I 2.
1) (mindre br.) gräla på (ngn), läxa upp (ngn). Sandblad RyFång. 86 (1915). Väring Frost. 170 (1926).
2) (tillf.) refl.: ”pigga upp sig” med gräl. Jag känner mig .. så nedslagen. .. Jag måste gräla opp mig litet på min adjunkt. Bremer Dal. 214 (1845).
Avledn.: GRÄLAKTIG, se d. o. —
GRÄLARE, m. jfr GRÄL, sbst.1 1) (tillf.) till I 2, 3: grälmakare. Lind (1749). Björkman (1889). Östergren (1925; angivet ss. sällsynt). 2) (†) till II: lärdomspedant, bokmal. EGripenhielm hos Stridzberg Åkerbr. Föret. 24 (1727). Leopold 5: 423 (1794). —
GRÄLOR, se d. o. —
GRÄLSAM, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content