publicerad: 1929
GRÅTA grå3ta2, v. -er, grät grä4t, gräto grä3tω2 (l., numera bl. i norra Sv. ned till Mälaren o. i landskap gränsande till Norge, bygdemålsfärgat: gret gre4t resp. greto gre3tω2) gråtit grå3tit2, gråten grå3ten2 (nästan bl. i ssgr samt ngn gg i bet. 1 b o. 2). vbalsbst. -ANDE, -ERI (†, Schantz Lefn. 87 (1800), JournSvL 1800, s. 325), -NING (†, Wollimhaus Ind. (1652), Leopold 5: 516 (c. 1820)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr GRÅT, -GRÅT(ER).
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. gråta Mark. 14: 72 (NT 1526) osv. grätha Visb. 1: 167 (c. 1620), Osbeck Lah. 178 (1796). — pr. ind. sg. gråter Mat. 2: 18 (NT 1526) osv. — ipf. ind. sg. grät Luk. 19: 41 (NT 1526) osv. gret (greet, greett) Joh. 20: 11 (NT 1526), Karlfeldt FlBell. 36 (1918). grett Bullernæsius Lögn. 454 (1619). gråt Murbeck CatArb. 1: 260 (c. 1750), TörngrenMål. 303 (1802). ipf. ind. pl. gräto Mark. 5: 38 (NT 1526) osv. greto Bar. 1: 5 (Bib. 1541), SAOL (1900; angivet ss. sällan förekommande). gre(e)te Psalt. 137: 1 (Bib. 1541), Svart Gensv. H 3 b (1558). — sup. gråtit (gråtet) Judit 7: 29 (Bib. 1541) osv. — p. pf. gråten Rudeen Vitt. 309 (1697: gråtna, pl.), CVAStrandberg 2: 40 (c. 1843))
Etymologi
[fsv. grata, sv. dial. gråta, (i södra Sv.) gräda, motsv. d. græde, nor. graata, isl. gráta, got. grētan, fsax. grātan, feng. grǣtan; sannol. urspr. betecknande ljud, jfr mht. grāzen, skrika, t. dial. (Schweiz) grāssen, kvida]
1) fälla tårar, vanl. på grund av stark sinnesrörelse (i sht sorg l. smärta); ofta med bibet. av, stundom företrädesvis (l. uteslutande) med tanke på det klagande ljud som plägar åtfölja gråt; äv. (i sht i vitter stil) mer l. mindre oeg. l. bildl., särsk. dels i fråga om vattenflöde o. d., dels i fråga om klagan l. klagande ljud; i p. pr. äv. med mer l. mindre adjektivisk bet., stundom i överförd anv.: som röjer l. är förenad med gråt. Gråta högljudt, bittert, hejdlöst, sakta, snyftande, tyst. Gråta och snyfta. Gråta och jämra sig. Gråta och klaga. Hon har så lätt för att gråta. Det syns på dina ögon, att du har gråtit. Gråta av sorg, av smärta, av glädje. Vad gråter du för? Han gråter för ingenting. Det är så att man kan (både skratta och) gråta åt det (vard.), i fråga om ngt (på samma gång löjligt o.) sorgligt l. bedrövligt l. ömkligt. I gråtande ton. Med gråtande röst. Salughe ären j som nw grååten, för ty j skulen bliffua leendes. Luk. 6: 21 (NT 1526). Thå han .. fick see stadhen, grät han öffuer honom. Därs. 19: 41. Ett öga greet; medh det andre då loog hon (dvs. Flättja). Stiernhielm Herc. 31 (1648, 1668). Att .. (barnet) inthet greet som andra nyfödda barn, uthan lijthet pipadhe. VDAkt. 1690, nr 249. Ther stod en vatten-konst och gret, / Så klara vattnet flödde. Odel Sincl. 13 (1739). Fröken Serpentini .. bad dem med gråtande ögon (osv.). Säfström Banquer. G 3 a (1753). Blå ljusningar började synas genom molnen, som gråtit nästan hela dagen. Bremer Hem. 1: 366 (1839). (Hon) gråter .. öfver sitt öde. SKN 1842, s. 78. Den, som bland dessa nya gråtande skalder gret måhända högljuddast, .. var Böttiger. Sturzen-Becker 1: 134 (1861). Man finner saker att både skratta och gråta åt. Hultin VSkr. 81 (1865). Tonerna gräto och jemrade. Hansson Nott. 115 (1885). (Han) skrattade och grät om hvart annat som ett barn. De Geer Minn. 2: 41 (1892). I min gråtande ångest. Lagerlöf HomOd. 171 (1908). — särsk.
a) i talrika ordspråk o. ordspråksliknande uttr., t. ex.: När barnet haffwer sin wilie, så gråther thet icke. GR 15: 148 (1543). När barnet får thet som thet gråter efter, så tijgher tet. SvOrds. B 7 a (1604). Jw meer man ynkar Barnet, jw mehr dhet gråter. Grubb 406 (1665).
b) med obj. betecknande tår l. blod (se BLOD 1 e) l. dyl. l. (vard.) skvätt l. ”värs” o. d. Gråta bittra, salta, heta tårar. Det ena (barnet) grät vatten, det andra grät blod. SvFolkv. 1: 300. Så skall fosterlandet dig begråta, / Som en afton gråter dagg om sommarn. Runeberg 2: 29 (1835; bildl.). Jag blef vek om hjärtat, .. grät också en skvätt. Cronholm Minnesbl. 148 (1908). Laura grät en vers på tåget. Siwertz Sel. 1: 134 (1920).
c) (i vitter stil) med obj. betecknande känsla (kärlek, sorg, längtan o. d.): gm gråt giva utlopp åt. Ej gafs mig vid en moders bröst att gråta / Min känsla. Fahlcrantz 3: 222 (1864). Om våren, gråt om våren / ditt hjärtas svärmeri. Karlfeldt FlBell. 42 (1918).
d) med obj. (ofta reflexivt) i förb. med objektiv predikativ l. adverbiell bestämning. Gråta sig fördärvad. Hon grät sig i sömn. RP 6: 396 (1636). (Sändebuden) bådo henne (dvs. jättekvinnan) äfven gråta Balder ur Hel. Strinnholm Hist. 1: 184 (1834). Af blod besprängd var hennes blick, / och hennes ögon gråtits röda. Jensen BöhmDiktn. 123 (1894). (Hon) gråter, som om hon ville gråta sig till döds. Lagerlöf Troll 2: 59 (1921). — jfr RÖD-GRÅTEN.
e) bot. i p. pr. ss. adj., om växt: som avsöndrar vattendroppar från bladen (då vattenförbrukningen gm transpiration är mindre än den vattenmängd som tillföres roten). 2NF 10: 711 (1908).
f) [jfr fsv. medh gratande tarom] (numera bl. arkaiserande) i p. pr. med pass. bet. i uttr. med, äv. under gråtande tårar, eg.: med tårar som gråtas; med flödande tårar, under gråt. (Han) ropadhe .. medh gråtande tårar säyandes (osv.). Mark. 9: 24 (NT 1526). Om hon kunnat nå Nils, så skulle hon .. under gråtande tårar bedt honom förlåta sig. Geijerstam YttSkär. 115 (1898). Wulff Leop. 212 (1913).
2) (i vitter stil) begråta (ngn l. ngt), under tårar sörja över l. beklaga (ngt). Rachel gråter sin barn, och will ey lata hughswala sigh. Mat. 2: 18 (NT 1526). Han gråter aldrigh Gull, som aldrigh åtte (dvs. ägde). Grubb 291 (1665). Din Konung gråter ditt öde. Gustaf III 1: 47 (1786). Gråt, Svea, hvad du mist; men skydda hvad du äger. Tegnér (WB) 2: 77 (1812). Den sitt fall, som Petrus, gråter, / Den dig älskar såsom han. Ps. 1819, 85: 6. Jag grät, att inte jag var en af er. Heidenstam Vallf. 94 (1888). Janzon Ov. 17 (1897).
Särsk. förb. (till 1): GRÅTA BORT10 4. (i vitter stil) gm gråt frigöra sig från (sorg l. smärta o. d.) l. komma (ngt) att försvinna l. gå förlorat. Kellgren 3: 70 (1792). Må vi gråta / bort våra fel. Arnell Moore 2: 56 (1830). Han .. grät bort sin syn af sorg öfver hustruns otrohet. Roos DjupSag. 41 (1901). Jag har fått gråta bort all sorgen inom mig. Lagerlöf Körk. 215 (1912). jfr BORTGRÅTA. —
GRÅTA FRAM10 4. (i vitter stil) gråtande framstamma. Hör! det är Sulmas röst. Hon gråter fram ditt namn. Lidner 1: 199 (1788). GHT 1897, nr 270 B, s. 2. —
GRÅTA SIG TILL10 0 4. (vard.) gm gråt komma i besittning av (ngt); jfr GRÅTA 1 d. Rutström Schiller 7 (1799). Den lata husmodern .. som gråter sig till en ny hatt. VL 1901, nr 60, s. 3. —
GRÅTA UT10 4.
1) (†) i uttr. gråta sig ögonen ut l. gråta ut ögonen (på sig), gm långvarig gråt fördärva sina ögon l. förstöra sin syn. Jagh haffuer här näst gråtet migh öghonen vth. Klag. 2: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: mina ögon äro förtärda av gråt). Iag vndrar at mina ögon har räkt til at iag icke länge sedan har gråtit vt dem. Horn Lefv. 59 (c. 1657; rättat efter hskr.). Lind (1749).
2) giva utlopp åt sin känsla i gråt o. därigenom lätta sitt hjärta, uttömma sin sorg l. smärta o. d. gm gråt; gråta till slut; äv. bildl. Iag har wäl hint til at gråta vt i 12 åhr som min f(ru) m(or) har warit dödh. Horn Lefv. 60 (c. 1657; rättat efter hskr.). Stagnelius (SVS) 3: 134 (1822; bildl.). (Josef) sökte tillfälle att gråta ut och gick in i sin kammare och grät där. 1Mos. 43: 30 (Bib. 1917).
3) (i vitter stil) tr.: giva utlopp åt (ngt som tynger l. trycker ens hjärta, i sht känsla av sorg l. smärta) i gråt, gm gråt uttömma (ngt). Ve den som aldrig .. fått gråta ut sin sorg vid ett förtroligt bröst. Tegnér (WB) 8: 76 (1836). Hos min moder grät hon ut sitt öfverfulla hjärta. JACederberg (1905) i FinKyrkohSP 5: 46.
Avledn.: GRÅTARE, m. (tillf.; se dock slutet) till 1; äv. bildl. Linc. (1640; under plorator). Wollimhaus Ind. (1652). Den evigt gråtande fru Nordenflycht .. har bredvid sig en mängd manliga gråtare. Verd. 1890, s. 207. Johansson Varseln. 114 (1915; bildl.). särsk. (i fråga om förh. hos vissa mer l. mindre primitiva folk; särsk. i bibeln) mansperson som jämte andra är lejd att gråta o. sjunga klagosånger o. d. över en död. Pred. 12: 5 (öv. 1792; äv. i Bib. 1917). Björkman (1889). —
GRÅTELIG, se d. o. —
GRÅTERSKA, f. (tillf.; se dock slutet) till 1. Ingeborg i Baldershagen / sitter och förgråter dagen. / Kan hon dig till strids ej locka, / gråterskan med ögon blå? Tegnér (WB) 5: 38 (1825). särsk. (i fråga om förh. hos vissa mer l. mindre primitiva folk; särsk. i bibeln) kvinna som jämte andra är lejd att gråta o. sjunga klagosånger o. d. över en död. Beskaffer och besteller gråterskor, at the komma .. och begråta oss. Jer. 9: 17 (Bib. 1541). Likkistan .. följdes af en mängd gråterskor, betalta för att tjuta och gallskrika; de skötte sitt yrke samvetsgrant. Lundgren MålAnt. 2: 13 (1872; i fråga om förh. i Kairo). Djurklou Unnarsb. 67 (1874). Rig 1919, s. 240. —
GRÅTIG, se d. o. —
GRÅTLIG, se GRÅTELIG. —
GRÅTOG, se GRÅTIG.
Spoiler title
Spoiler content