II. [anv. har möjl. utgått från en bet.: ofta ropa ”Gud”, åkalla Gud; jfr ”himla sig”, eg. ropa: (o) himmel, ”oja sig”, eg.: ropa: oj. Se GCederschiöld i SoS 1910, s. 225] refl., motsv. GUD II.
a) (†) i icke nedsättande mening: åkalla Gud, göra sin andakt; äv.: bliva from l. ”gudlig”. Then mannen .. hafwer och så raasat vthi sin vngdom, men när han giordes gammal, togh han sigh itt annat sinne, gudade han sigh. Phrygius MRosengren C 2 a(1608). JSwedberg(1702) hos Tottie Svedberg 2: 20. Weste(1807).
b) (starkt bygdemålsfärgat) ställa sig from l. ”andäktig” l. ”gudlig”; ”himla sig”. Hof DialVg. 140(1772; angivet ss. snarast riksspråksord). Ett sällskap folk, som under hyckleri med religionen draga unga qvinnor till sig, sjunga psalmer med dem, läsa och guda sig. Almqvist Smar. 407(1845). Schulthess(1885; med hänv. till himla sig).
Särsk. förb.: GUDA UT10 4. (starkt bygdemålsfärgat, i Skåne) styra ut (ngn) grant l. iögonfallande (eg. liksom en avguda- l. helgonbild), spöka ut; ofta refl. Att guda ut sig så der när man har en vuxen dotter! Benedictsson Skåne 84(1884). Landsm. XIII. 10: 64(1894).
