[sv. dial. gumra; jfr d. gumre, gnägga, bräka; jfr sv. dial. homra, smågnägga, ävensom gumsa, pladdra]
(starkt bygdemålsfärgat, i vissa trakter) gnägga (smått); om häst l., bildl., om människa. Schück(1854; fr. Västergötl.). Sundblad GBruk 251(1881). Ett ”gumrande” läte. Därs. 184(1888).
Särsk. förb.: GUMRA FRAM. (†) bildl., om människa: ”gnägga” l. ”bräka” fram (ngt). Ett par andra sutto bredevid, som altid äro vane at svärja på denna Mannens ord, som straxt gumrade fram ett andäktigt: Neij, intet jag hellre. Dalin Arg. 1: nr 6, s. 2(1733).
