[fsv. härjanson, liksom ä. d. herjensøn, isl. herjansson, av mnt. hergensone, av herge, hora (möjl. i avljudsförh. till HORA), o. sone, son (se SON); jfr HÄRENSKED, HORENSON]
(†) skökoson, ”horson”; niding; användt ss. skymford. Holof. 13(c. 1580). Doch sadhe hon (dvs. varginnan till Mickel): Tin Härin Son, / Gudh skal tigh thet betala. Fosz 231(1621). Anm. Ordet finnes travesterat hos Runius Dud. 2: 21(c. 1710): För then stackars Herjan-son. En not till stället meddelar i överensstämmelse med denna travestering: id est: Präste-Son.
