publicerad: 1982
SON så4n, stundom äv. (i vissa trakter) son4 ((med) öp(pet) o, ofta ŏ Weste, så'n Dalin) (jfr äv. anm. sp. 8857), sbst.1, m.; best. -en; pl. söner sø3ner2, stundom äv. (i vissa trakter) sön3er2 (Luk. 3: 8 (NT 1526) osv.) ((†) soner Murenius AV 519 (1662); sonner BtFinlH 4: 313 (1566); sönner Apg. 7: 16 (NT 1526), Swedenborg RebNat. 3: 306 (1718); sönor ÖstraHdDomb. 1: 9 (1602)); pl. best. -na (HT 1950, s. 155 (1693) osv.) ((†) sönenar 2Kon. 10: 7 (Bib. 1541); sönren Brenner Dikt. 1: 192 (1713)).
Ordformer
(son (sh-, ss-, sz-, -hn) 1521 osv. sonn (sz-) 1526 (: sonnen, sg. best.), 1537—1677 (: sonnelyckan). sonner, pl. 1566. soon 1652. sån (-hn) 1579—1772. sånn 1580 (: sånnsonn)—1620. söna- i ssg 1561 (: sönasöner). söne- i ssgr 1620 (: SöneSöner)—1779 (: Sönesöner). söner, pl. 1526 osv. sönn 1543—1593. sönner, pl. 1526—1718. sönor, pl. 1602)
Etymologi
[runsv. sunR, fsv. son, sun, sv. dial. son, sonn; jfr fd. sun, son, syn, søn (d. søn), fvn. sonr, sunr, nor. dial. son, got. sunus, fsax. sunu, mlt. sone, söne, mnl. sone (nl. zoon), ffris. sunu, fht. sunu (mht. sun, suon, t. sohn), feng. sunu (eng. son); jfr äv. (med lång rotvokal) kyrkslav. synъ, lit. sūnùs, sanskr. sūnnū; till den rot som föreligger i sanskr. sūte, föder. — Jfr GUBESON, HÄRJANSON, SONLIG]
A. manlig avkomling.
1) om person (l. ss. person uppfattad gud l. övernaturligt väsen o. d.) av manligt kön i förh. till var o. en av de två personer som skänkt honom livet; manlig avkomling (till ngn) i första led; äv. i utvidgad anv., särsk. om person av manligt kön i förhållande till sina adoptivföräldrar l. fosterföräldrar l. (numera företrädesvis ss. senare led i ssgn SVÄR-SON) till sina svärföräldrar (jfr 4) l. (ss. senare led i ssgn GUD-SON) till den som hållit honom till dopet l. stått fadder till honom. Far och son. Mor och son. Deras äldste, yngste son. Han var ende sonen. Gården gick i arv från far till son. Behandla ngn som sin son. Få en son. Ha en son med (förr äv. av) ngn. Vara son av l. till (förr äv. åt) ngn. Son av l. i första giftet. (Vara) son i gården l. huset, se GÅRD, sbst.1 6 a κ slutet, resp. HUS 4 b. Vara som son i huset, om person av manligt kön: vara som barn i huset (se BARN I 1 b ε). Naturlig son, se NATURLIG 4 b. Oäkta son; jfr OÄKTA I. Den förlorade sonen o. d., se FÖRLORA 1 b β. Balder, Odens son. SthmSkotteb. 3: 195 (1521). När wi kome til min härf(ar), sade han åt min man: ”Min k(iäre) son, iag sir inte gärna, at i taga min dåter mädh er vt (till Tyskl.).” Horn Beskr. 86 (c. 1657). Han gifte sig med Christina Christers Dotter Leyonhufwud, och hade af henne en son. Botin Hem. 2: 78 (1756). Rikt var huset ... / Tre ting skattades dock af all den rikedom ypperst: / svärdet som ärfdes från fader till son var främst af de trenne. Tegnér (WB) 5: 21 (1825). (Sv.) Upptagen son, (t.) adoptirter Sohn. ÖoL (1852). Han var son åt konungen. Kongo 1: 265 (1887). (R. Dybeck) var född 1811 som son till kontraktsprosten Carl Dybeck och Maria Ulrica Renner. Arv 1948, s. 3. — jfr ADOPTIV-, ASA-, BARNBARNS-, BOJAR-, BOND-, BRORS-, DOTTER-, FARBRORS-, FOSTER-, FRILLO-, FURSTE-, GOD-, GUD-, GUDA-, GÅRDS-, HALVSYSTER-, HEMMA-, HEMMANS-, HERTIG-, HJÄLTE-, HOR-, HUMLELÄGGARE-, HUSBONDE-, JUNGFRU-, KEJSAR-, KLOCKAR-, KNEKTÄNKE-, KONUNGA-, KUSIN-, KVINNO-, KÖPMANS-, LANDBO-, LANTBRUKAR-, MADONNA-, MANNA-, MOSTER-, MÄNNISKO-, MÄSTAR-, MÖJA-, PROST-, PRÄST-, REDAR-, RIDDAR-, RIKEMANS-, RUSTHÅLLAR-, RÅDSHERRE-, SAMSYSTER-, SIDO-, SKRÄDDAR-, SKÖKO-, SMED-, STYV-, SVÄR-, SYSTER-, TORPAR-, ÄNKE-, ÖNSKE-SON m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordstäv. En wijs son gör fadhren gladhan. SalOrdspr. 10: 1 (öv. 1536). Bettre är en kranck dotter, än en vphengd son. SvOrds. A 3 b (1604). Sonen tråder giärna i Faderens skoor. Grubb 748 (1665). Mån intet faars Son är så god som Moors Doter? Celsius Ordspr. 11: 515 (c. 1710). ”Jag vet inte om han är korpral eller general” — sa' gumman om son sin. Holmström Sa'han 46 (1876). ”Man är alltid son till någon”, säger ett franskt ordstäv och Rousseau har (ss. romanförfattare) haft sina föregångare. Sylwan (o. Bing) 1: 458 (1910).
b) i uttr. (vara) sin faders son.
α) (†) betecknande att en person av manligt kön är utan arbete l. yrke o. lever på sin faders pengar. Weste FörslSAOB (c. 1817). (En typ av studenter) är ett slags lågättade personer, hvilka ovilkorligen vilja bli bror med alla, som äro öfver dem ..; de återfinnas sedan merendels som tingsskrifvare .. eller, om de äro rika, som sina fäders söner. Wetterberg Sign. 143 (1843).
β) om person av manligt kön: vara sin faders avbild l. vara sin fader upp i dagen l. brås på sin fader o. d. Auerbach (1913). SvHandordb. (1966).
c) i uttr. vara sin moders son, om person av manligt kön: vara sin moders avbild l. vara sin moder upp i dagen l. brås på sin moder o. d. Han (dvs. Cupido) är sins Moders Son. Then art han hafwer, / Then har han ärft af Venus, som sijn Moder. Stiernhielm Cup. 12 (1649, 1668).
d) i uttr. Adam hade sju söner, begynnelseorden till l. benämning på danslek där en av de deltagande efter varje vers gör en lustig åtbörd l. min som de övriga deltagarna skall göra efter. Wallenberg (SVS) 1: 187 (1771). (Tillhagen o.) Dencker SvFolklek. 2: 295 (1950).
e) i utvidgad anv., i fråga om djur. Somliga (i en kull) äro brokota, somliga spreklota .. (när det gäller tamdjur), så att sonen släktes så snart på möderne och dottern på fäderne som de släktes på samkyndet. JBureus (c. 1640) i 3SAH 23: 332 (rättat efter hskr.). Se .. / Hur svanen der på vattnet prålar; / .. hur på vattnets bryn / Han sina späda söner leder. Stenhammar 209 (1794). Under det att man i Europa .. nedlägger hela sin omtanke för att erhålla en god son af moderstoet, föder man .. (i Argentina) upp massor, hvari de enskilda individerna försvinna. SD 1900, nr 342, s. 1.
2) i sht relig. om Kristus uppfattad i hans förh. till Gud (jfr FADER 2 a); särsk. i uttr. i vilka treenighetsbegreppet speciellt framträder. I Faderns, Sonens och den helige Andes namn. Så haffuer gudh älskadh werldena ath han gaff vth sin eenda son, på thet ath hwar och en som troor vppå honom skall icke förgååsz, vthan få ewinnerlighit lijff. Joh. 3: 16 (NT 1526). O helghe And giff oss then nådh, / At wij aldrigh gå aff titt rådh, / Werdas til wara wårt bijstånd, / Gudh Fadher Son och then helghe And. Ps. 1586, s. CXIX b. I then Gudomlige Warelsen äre tre Personer, Fadren, Sonen och then H. Anda. Swebilius Cat. 2: 32 (1689). Hb. 1811, s. 16. PsVis. 1976, 614: 1. — jfr GUDS-, HIMLA-SON.
3) (i högre stil) om man i förh. till den stamfader varifrån hans släkt l. stam o. d. utgår; manlig avkomling l. medlem av viss släkt l. ätt o. d. (i senare generation än den första), manlig ättling. Thetta är boken aff Jesu Christi bördh, hwilkin som är Dauidz son Abrahams sons. Mat. 1: 1 (NT 1526). Tu Dauidz Son aff Jacobs Slächt, / Min Konung och Brwdgumme täck, / Mitt Hierta wilt besittia. PJAngermannus hos PJGothus Mollerus Myst. Hh 1 a (1604); jfr Ps. 1937, 32: 1. De gamle brukade ofta det ordet Son i ställe för Efterkommande i rätt nedstigande linea. Dalin Hist. 2: 41 (1750). (Lat.) Abnepos .. (Sv.) Son .. i fjerde led. Ekblad 238 (1764). En av ättens söner. SvHandordb. (1966). — särsk. i uttr. Adams son, om man; i pl. äv. i utvidgad anv., om mänskligheten, människorna (särsk. med tanke på den synd l. svaghet l. dödlighet som vidlåder dem). Ach kommer Evæ Barn och alle Adams Söner, / Beskådar Herrans Werk, och hans Wälgerning röner! Spegel GW 76 (1685). Man sväfvar .., man flyger (när man är förälskad)! Ja, så blomstrar lifvet än i dag (ss. i paradiset) för hvarje lycklig Adams son, i den stund han funnit sin Eva. Nordstjernan 1844, s. 4. Gamle Adams / Vilseförda söner. Wennerberg 1: 196 (1881).
B. i oeg. l. bildl. anv. av 1 (o. 3).
4) [jfr liknande anv. i d., t., eng.] (numera nästan bl. i högre stil) om (ung) person av manligt kön som till (äldre l. överordnad) obesläktad person står i samma l. likartat förh. av beroende o. lydnad l. tillgivenhet o. d. som en son (i bet. 1) till (var o. en av) sina föräldrar; särsk. dels ss. vänligt l. förtroligt tilltalsord yttrat av (äldre l. överordnad) person till (ung) obesläktad man (särsk. i uttr. min son, min käre vän, min unge vän o. d.), dels närmande sig l. övergående i bet.: lärjunge (se slutet). När Jesus fick see modhrena och läryungan then han älskadhe ther .. ståndande, sadhe han til sina modher, Qwinna sy thin son. Joh. 19: 26 (NT 1526). The hafde fram för .. (Jesus) en borttaghen man .., När Jesus sågh theres troo, sagde han till then borttaghna, Min son tina synder ware tich förlåtna. Mark. 2: 5 (Därs.). (Fru Dygd säger till Hercules: En o. annan adelsman) Gagnar sig håån, och spott, och alsom-största wahn-ähra. / .. Icke så du, min Son: dijn plicht du tager å wahra. Stiernhielm Herc. 478 (1658, 1668). Min Son, knäpp damaskorna / Igen. / Si så där; Charmant! / Nu är du galant; / Kom, kyss din gamla Tant. Bellman (BellmS) 1: 227 (c. 1772, 1790). Kungen (till svennen): Min son, min son, du är allt för vek, / du är icke van vid riddarelek. Melin Prins. 35 (1885). — jfr PROFET-SON. — särsk. i sådana uttr. som en profets son, l. söner, se PROFET 1 d.
5) (i vitter l. högre stil) om person (l. ss. person uppfattat övernaturligt väsen) av manligt kön som sätts i förbindelse med l. står i viss relation till Gud l. till ett gudomligt l. övernaturligt väsen l. till en lärofader o. dyl. l. som till dessa står i samma l. likartat förh. som en son (i bet. 1) till (var o. en av) sina föräldrar; särsk. i sådana uttr. som Mars' söner, om krigarna, Orphei söner, om musikanterna l. sångarna o. d., Lucifers söner, om onda män, Muspells söner, om lågorna l. elden; jfr BARN I 5. Görer wäll moot them som idher hata, Bedher för them som göra idher skadha .., vppå thet j skolen wara idher fadhers söner som är j himblomen. Mat. 5: 45 (NT 1526); jfr a β. Så sägher Herren, Israel är min förstfödde son. 2Mos. 4: 22 (Bib. 1541). Ibland Orphei Söner, / Af Bacchus krönt så sköner, / Eij Movitz like fins. Bellman (BellmS) 5: 36 (1779). Kellgren (SVS) 2: 342 (1792: Lucifers). Hvad är menniskokraft emot / Muspels söner, de röda? / Eldhaf böljar i Balders lund, / strandlöst svalla dess vågor. Tegnér (WB) 5: 101 (1825). Dalin (1854: Mars'). — jfr AVGRUNDS-, MARTIS-, MERKURII-, NIMRODS-, SATANS-SON. — särsk.
a) i uttr. Guds söner (och döttrar) o. d.
α) i uttr. Guds söner, om änglarna. 1Mos. 6: 2 (Bib. 1541). Medan morgonstjärnorna tillsammans jublade, och alla Guds söner höjde glädjerop. Job. 38: 7 (Bib. 1917).
β) i uttr. Guds söner l. Guds söner och döttrar. Salige de frid stifta, ty de skola kallas Guds söner. Thomander NT 8 (1835). Väl äro vi alla kallade att vara Guds söner och döttrar, hvarför ock Kristus .. kallas ”den förstfödde bland många bröder” ..; men (osv.). Fehr Und. 182 (1894).
b) i uttr. Backi son, om vinälskare l. dryckesbroder o. d.; i sht i pl.; jfr BACKI-SON. Hör klockorna med ängsligt dån / Nu ringa för en Bacchi Son, / För Riddarn Lundholm där i vrån, / Af döden upsluken! Bellman (BellmS) 2: 19 (1769, 1791). Än kan jag Bachi söner lära, / At kämpa i et dryckeslag. Lenngren (SVS) 2: 61 (1791).
c) i uttr. Apollos söner, om skalderna l. konstnärerna l. dyl.; jfr APOLLO-SON. Kellgren (SVS) 4: 292 (1782; om skalderna). Dens. 5: 34 (1785; om diktarna o. musikerna). Apollos söner (dvs.) skalderna. IllSvOrdb. (1955).
6) (i sht i vitter stil) i andra oeg. l. bildl. anv. av 1 (o. 3) än de under 4 o. 5 redovisade; särsk. dels om ngt i förhållande till sitt upphov l. ursprung, dels (se a—f) om person (l. djur) i förhållande till land l. trakt l. befolkning l. grupp av människor l. till naturtyp l. miljö l. till karakteriserande egenskap l. levnadsförhållanden o. d.; utom mera tillf. bl. i uttr. ngns l. ngts son, l. son av (ngn gg äv. till) ngn l. ngt. Then Apostoliske Stolens lydige Son. Schroderus Os. III. 2: 93 (1635). En sorlande Bäck, Son af gårdagens rägn. Kellgren (SVS) 5: 608 (1792). Ljusets söner (dvs. stjärnorna) nu blixtrade fram i ordnade leder, / Venus Urania dem rhythmiska rörelsen gaf. Atterbom SDikt. 2: 95 (1812, 1838). Förgäfves / Hon ropte Armors namn, från strand till strand. / Blott klyftans son (dvs. Echo) gaf svar. Därs. 298 (1816, 1838). Du skall minnas att framgången för det mesta är bemödandets son. Tegnér (WB) 8: 228 (1837). Gnista tändes vid gnista, tanke vid tanke ... Ordet är ej blott tankens son, utan ock dess fader. Fryxell i 2SAH 21: 32 (1841). Jorden har en son, vår hederlige måne. Hedin Pol 2: 578 (1911). — särsk.
a) om man som (gm sin börd) tillhör l. härstammar från visst folk l. land l. viss ort l. trakt l. dyl. l. (gm sin verksamhet l. börd l. sitt yrke l. sina intressen o. d.) tillhör viss grupp l. krets l. institution l. stånd o. dyl. l. som är representant för viss verksamhet. Fast jag hwarken är af then inbilning, at jag må reckna mig ibland Poëternas Söner; eller af then förmätenhet, at (osv.). Kolmodin Rök. Föret. 5 b (1728). När åt bojan folken tyckts sig lemna, / Då kommo Nordens Söner att dem hämna. Geijer Skald. 3 (1811, 1835). Kämpa vill han .., / Steppens son med blodig panna / Pröfvar re'n hans svärd. Runeberg 2: 86 (1847). Söner af ett folk, som blödt / På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar! Dens. 5: 7 (1860). Son .. till ett land. Cavallin (1876). Svea-moder, van att sända ut i kyller och bandtler / Sina segerglada söner under svajande banér. Snoilsky 1: 297 (1878). (Sveriges kronprins) var .. en son af detta Frankrike, som .. (1814) sköflades. Forssell i 3SAH 3: 310 (1888). (På 700-talet) hade araberna .. erövrat den pyrenäiska halvön .., och från Spanien hade dessa öknens ridderliga söner kastat sig över Frankrike. SvFolkH I. 1: 165 (1914). — jfr ALLMOGE-SON. — särsk. i uttr. som betecknar sjöman l. fiskare l. sjöfarande l. viking o. d.; i uttr. böljans son, äv. om fisk; jfr 5 d. Förgäfves fången stretat har, / Hans käft vid morde-kroken hänger, / Man böljans son til landet slänger, / Der han i gräset sprattlar qvar. Creutz Vitt. 52 (1755). (Säljägaren) var klädd i en bundttröja .. och byxor af .. bomullsammet ... Hvarje rörelse hos denne hafvets son .. förrådde mycken fysisk kraft. Carlén Rosen 8 (1842). Morgonen gryr uppå Cromlas spets, / Skeppens söner (dvs. krigare som kommit seglande) kullarne nalkas. Arfwidsson Oisian 2: 88 (1846). Denne man är Ruys, från ungdomen en af hafvets fria söner. Rydberg Frib. 331 (1857). När akten (dvs. en tacksägelsegudstjänst efter slaget vid Hogland) slutad var .. / Träder kungen ut på stora torget / Midt i kretsen utaf flottans söner. Oscar II I. 1: 43 (1858, 1885). ”Kan jag vara dig till hjelp, kamrat?” frågade ynglingen från Nordsjön Östersjöns gamle son. Carlén Skuggsp. 1: 12 (1861, 1865).
b) i uttr. som betecknar att ngn har arbetat sig upp till l. uppnått en (ansedd) ställning gm egna gärningar (o. icke gm börd l. pengar o. d.). Enhvar är son af sina egna bedrifter. Stiernstolpe DQ 1: 63 (1818). Den konung (dvs. K. XIV J.), som tvänne folk nu begråta, är son af sina bedrifter och utmärktes icke af bördens glans. Geijer I. 2: 245 (1844). Ni (dvs. Karl Johan), som .. är son af er egen värja. Crusenstolpe CJ 1: 238 (1845). Johan David Valerius var sina egna mödors son. Manderström i 2SAH 27: 21 (1853). (E. Lindsköld) var .. sina egna bragders son, nyadlad, den förste af riddarhusets tredje klass, som fått mottaga landtmarskalkens staf. SvH 6: 161 (1904).
c) i uttr. skogens son, dels om skogsmänniska (se d. o. 1), dels om skogsdjur, dels om träd som (huvudsakligen) uppträder l. trivs i skog. Sin hind, sin maka, / Söker flämtande skogens son. Böttiger 2: 17 (1841, 1857). (J. Bodin) anser .. en stats beväpning icke kunna undvikas, ”emedan det hörer till den gudomliga .. och verkliga lagen, att .. förfölja röfvarene”, med hvilket epitet menas såväl ”skogens och bergens fria söner” som ock ohederliga .. grannar. Bolin Statsl. 1: 284 (1870). Du gröna (jul)-gran, du skogens son, / Som (osv.). Topelius Ljung 202 (1876, 1889).
d) i uttr. jordens son (äv. son av jorden), dels om lantbrukare, dels allmännare, om människa; jfr JORD-SON. Jordens trogna son ej jorden öfvergifver, / Det fält han odlar op hans herradöme blifver. GFGyllenborg Vitt. 1: 120 (1762, 1795). Torftiga, rika, sanna naturens / Människa (dvs. jordbrukaren)! ach sjelfständige, frie! / Jordens dyrkare, son och välsignade! Thorild (SVS) 1: 76 (1781). Ewig är, som du, din nåd / Mot alla jordens söner. Ps. 1819, 6: 6. Att en lycka ej gifs, som är lugn, ej ett lugn som är lyckligt: / Son af jorden! hvarför skulle du klaga derpå? Atterbom SDikt. 2: 359 (1831, 1838). Inom ewighetens wida tempelgårdar upplåter sig för den fredlöse jordens son en fristad. Melin Pred. 1: 116 (1844).
e) i uttr. stoftets son, om människa. Kellgren (SVS) 2: 342 (1792). Ewigt du (o Gud!) förblifwer. / Men jordens barn, men stoftets son, / Knappt fröjdas får af lifwets lån, / När honom genast åter / Till stoft du warda låter. Ps. 1819, 7: 1. Strindberg Drömsp. 248 (1902).
f) i uttr. naturens son, om manlig individ som representerar ett primitivt kulturstadium l. som är opåverkad av kulturen; jfr NATUR-SON. Man der (dvs. i Sparta) naturens son, ej konstens docka såg, / Ej någon inbilsk hög, men ock ej någon låg. GFGyllenborg Vitt. 1: 133 (1795). Samtiden 1873, s. 201.
g) om man ss. karakteriserad av l. i förhållande till dominerande l. bestämmande egenskap l. sinnesriktning o. dyl. l. till vissa levnadsomständigheter som han är underkastad; särsk. i sådana uttr. som lyckans son, om man som gynnas av lyckan; ögonblickets son, om man som lever blott för stunden l. ögonblicket; brottets son, om brottslig man. Joses som och kalladhes aff apostlana Barnabas thet vthtydt är hughsualelsens son, en leuite byrdhugh vthaff Cypren. Apg. 4: 36 (NT 1526; NT 1981: Tröstens son). O! at en använd tid til menskjoslägtets plåga / I stället offrad blef åt nöjets fria låga. / Ja, säger lustans son, så tänker äfven jag. GFGyllenborg Vitt. 1: 129 (1755, 1795). (Sedan Maecenas blev min beskyddare) löper ett mummel, / ”Han är en Lyckans son.” Adlerbeth HorSat. 79 (1814). (Författare) gifvas, hos hvilka man knappt träffar ett guldkorn: det är medelmåttans söner. Enberg i 2SAH 7: 309 (1815). Förbistringens Son (dvs. Napoleon I), såsom härjare stor, / Såsom skapare sjelfvisk och liten. Atterbom SDikt. 2: 137 (1838). Ögonblickets son, förskingrar han (dvs. fiskaren) alltför ofta eller förtär i brännvin lyckans håfvor. Palmblad Norige 124 (1846). Ödmjuka dig, titan (dvs. Prometeus), och lär dig bedja, / och vredens son är åter nådens son! Rydberg Dikt. 1: 176 (1877, 1882). Också brottets son i straffets kedja / i hjärtat skillnad vet på guld och slagg. Heidenstam NDikt. 60 (1915).
h) i uttr. som betecknar att en man tillhör en viss tid(sriktning) vars prägel han bär; särsk. i uttr. vara (en) son av sin tid o. d., vara ett barn av sin tid (se BARN I 6 c γ). Vi äro alla, i mer eller mindre mån, söner af vårt Tidehvarf. Tegnér (WB) 2: 237 (1812). En äkta son af sin tid, protesterar han (dvs. Machiavelli) emot, att de menskliga angelägenheterna uteslutande bero af försynen och ödet. Bolin Statsl. 1: 74 (1868). I poetiken var Rydelius en son af sin tid. KJWarburg i 2SAH 59: 16 (1882). Enhvar är son af sin tid och till en viss grad beroende af dess antagna uttryckssätt. Snoilsky i 3SAH 9: 37 (1894). (S. A.) Hedin var .. en son av den franska revolutionen. Hellström Därs. LVIII. 2: 189 (1947).
Anm. Ända från runsv. tid till fram på 1800-t. används ordet för bildande av patronymika gm att det fogades till faderns namn; en son Magnus till Erik Persson benämndes Magnus Eriksson, dennes son Per Per Magnusson osv. Företeelsen har varit allmänt nordisk o. lever fortfarande på Island (jfr nyisl. -sonur). Under 1800-t. övergick patronymika på -son (liksom, något senare, danska patronymika på -sen) till fasta (ärvda) släktnamn o. tilltalsnamn o. utgör den talrikaste representanten för sådana namn (Andersson, Jönsson, Svensson, Isaksson m. fl.). Namnen har (vanl.) akut accent o. -son (obetonat l. med svagt bitryck) har karaktären av ett suffix; jfr Modéer SvPersonnamn 51, 126 (1964). Från denna anv. utgår den nästan bl. i skämtsamt l. ironiskt språk förekommande appellativiska anv. av ordet son i bet.: (bärare av) namn på -son (i sht i pl.). Med chefsämne menas .. ibland .. en person, som .. har ett namn som icke slutar på son. Strindberg NRik. 44 (1882). När .. (en viss kapten) flera gånger .. (förväxlat namn på -son) utbrast (han) helt harmsen: ”.. jag kan .. icke hålla ordning på hvad alla dessa välsignade sönerna heta.” Quennerstedt IndSold. 5 (1887). De vanligaste -sönerna i Stockholms län är: Andersson, Karlsson (osv.). SvD(A) 1962, nr 170, s. 16. Till denna anv. ansluter sig vidare son ss. förled i ssgn SON-NAMN, sbst.1 (jfr SON-NAMN, sbst.2). NordT 1882, s. 11. Påfallande är det ringa antalet sonnamn (i katalogerna för Uppsala katedralskola under 1800-talets förra hälft), ett eller ett par i varje klass. Samuelsson HALärovUpps. 335 (1952).
Ssgr (i allm. till 1): A: SON-BARN. (son- 1824 osv. sona- 1533—1896. sone- 1581—1776) [fsv. sonar-barn]
1) (numera mindre br.) om barn till ngns son. ArbogaTb. 3: 400 (1533). Östergren (1943; angivet ss. mindre br.).
2) (†) barn av manligt kön, gossebarn. Den 2 Decembris .. födde hon ett sonabarn. VDAkt. 1688, nr 55. —
(1, 2) -BILD. (sons- 1888) i sht filos. o. teol. bild (se bild, sbst.1 5) av son; särsk. i fråga om Kristus. Rudin 2Evigh. 2: 36 (1888). —
-DOTTER. (son- 1699 osv. sona- 1528—1755. sone- 1566—1840) [fsv. sona dottir] om person av kvinnligt kön i förh. till hennes farföräldrar, sons dotter. OPetri 1: 400 (1528).
(1, 2) -FÖRHÅLLANDE. (son- 1842—1879. sons- 1883) om det förhållande som råder mellan en son o. hans fader (l. moder l. föräldrar); äv. bildl. Melin JesuL 1: 164 (1842). När .. (Jesus) i sitt sonförhållande till Gud sökte grunden dertill, att han egde att deltaga i Faderns verldsförlösande verksamhet. Wikner Pred. 422 (1879). Rudin 2Evigh. 1: 66 (1883). —
-HUSTRU. (son- 1734 osv. sona- 1526—1785. sone- 1549—1809) [fsv. sona husfru, sona hustrw] hustru till (ngns) son, svärdotter; jfr -fru, -kvinna. Mat. 10: 35 (NT 1526). jfr puta-sona-hustru.
Avledn.: sonhustrulig, adj. (mera tillf.) som anstår l. utmärker en sonhustru. I sonhustrulig kärlek var jag nära att ta .. (svärfar) i famn, men respekten avhöll mig. Ehrström Strand. 39 (1955). —
-KVINNA. (son- 1843 osv. sona- 1789—1968. sone- c. 1696—1866) [fsv. sona qvinna, sv. dial. sonkvinna] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -hustru. Dahlstierna (SVS) 336 (c. 1696). —
(1) -KÄRLEK~20, äv. ~02. (son- 1904 osv. sons- 1847—1883) om sons kärlek till sina föräldrar, sonlig kärlek. Börjesson E14Son 88 (1847). —
-KÄRLIG; adv. -en (ReflStormakt., HSH 8: 99 (1672)). (†) sonligt kärleksfull l. tillgiven l. kärvänlig. Mitt sohnlighe hiärtelagh (fordrar), att iagh dessa fåå radher, till min högtähradhe hiärtans käre Modher affärdiga måtte. Låtandhes henne Sonnkährligen wetta, dhet migh, anseendes så wäl hälsann, som annan nödtorfft, .. alltingh är wäl i hand gånget. ReflStormakt. 74 (1666). Sin .. Högtbedröfwade respectivè Högtährade K. Swärmoder, hwilkom han biuder ett .. Son kärligit fara wäl. Hasselqvist Thauvonius F 1 b (1684). —
-LYCKA. (son- 1749 osv. sona- 1928—1931 (om ä. förh.). sone- 1677—1964) (skämts.) om lyckan att få en son l. söner; numera nästan bl. i uttr. som syftar på den folkliga föreställningen att den vars glas fylls av de sista dropparna l. den sista skvätten i en flaska l. butelj (särsk. vin- l. spritflaska) l. dyl. får en son l. söner; förr äv. i oeg. l. bildl. anv., om det sista lasset som inkördes under skörden; jfr dotter-, kanne-lycka, pojke 4. Kannelyckan och sonnelyckan äro altijdh gode. Törning 93 (1677); jfr kanne-lycka. Sonlycka .. (dvs.) Lycka att få en son el. att få söner. När man i någons glas slår det sista som är quar i en butelj .. och glaset blir fullt, säjs skämtvis Det är sonlyckan. Weste FörslSAOB (c. 1817). FoF 1931, s. 113 (om sista lasset). —
-LÖS. (son- 1819 osv. sone- 1710) (i sht i vitter stil) som är utan son l. söner; äv. om äktenskap: vari son l. söner icke fötts. Peringskiöld MonUpl. 41 (1710; om fader). Ahnlund GA 161 (1932; om äktenskap).
-NAMN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 8858) (sons- c. 1710) i uttr. ej vara värd sonsnamn, ej vara värd kallas ngns son; jfr son-namn, sbst.1 sp. 8858. Runius (SVS) 1: 24 (c. 1710). —
(1, 2) -RÄTT. (sona- 1760. sons- 1888) om rättighet att vara (ngns) son. Bælter JesuH 6: 495 (1760). —
(1, 3) -SON. (son- 1580 osv. sona- 1538—1853. sone- 1574—1847) [fsv. sonar son] om person av manligt kön i förh. till hans farföräldrar, sons son; ngn gg äv. om man i förh. till den stamfader varifrån hans släkt utgår: ngns l. viss släkts efterkommande l. ättling l. avkomling. VarRerV 10 (1538). Iag omögligt kan mig nu för Löye hålla, / Ty Romuls Sone-Son (dvs. Cicero) han talar (om stjärnornas rörelser) som een Fiolla. Spegel GW 155 (1685).
-SONLIG. [avledn. av sonson] som anstår l. höves en sonson. Gustaf-Janson StFamn. 61 (1937; om vördnad). —
(1, 2) -STÄLLNING. (sons- 1884—1888) om den ställning ngn har ss. (ngns) son. Rudin 2Evigh. 1: 443 (1884, 1887). Israel bevarar .. sin sons- eller förbundsställning endast genom tron. Så är då sonsställning, och trosställning ett och detsamma äfven i gamla testamentet, huru sonsställningen der fattas i en lägre betydelse. Dens. BibEnh. 138 (1888). —
-TJÄNSTFLITIG. (†) = -tjänstlig. Näst min Sontiänstflitiga Salutation kan iagh min kiäre Farkiär ike oförmelt låtha huruledes iagh (osv.). Ekeblad Bref 1: 11 (1649; rättat efter hskr.). Därs. 33 (1650; enl. hskr.). —
(1, 4) -TJÄNSTLIG, adj.; adv. -en (Ekeblad, ReflStormakt. 170 (1671)). (†) sonlig o. ödmjuk; ss. adv. äv.: med sonlig tjänstskyldighet. Iagh .. beder min k. F(ar)-k(iär) Sontiänstligen om sin goda Faderliga Affections Continuation emott sin Tiänstpliktige .. son och tiänare. Ekeblad Bref 1: 8 (1649; rättat efter hskr.). VDAkt. 1676, nr 313 (om förbön). —
(1, 4) -ÖDMJUK. (†) ödmjuk som det anstår en son. Ekeblad Bref 1: 25 (1649; om hälsning i brev). VDAkt. 1698, nr 217 (om vördnad). —
(1, 4) -ÖDMJUKELIGEN, adv. (†) ödmjukt som det anstår en son l. ung man som till (äldre l. överordnad) obesläktad person står i samma l. likartat förhållande av beroende l. tillgivenhet o. d. som en son till sina föräldrar. Iagh tackar min K(äre) F(ader) Sonödmiukeligen, för gunstigh och behageligh swar. Chronander Bel. H 7 a (1649). VDAkt. 1661, nr 390. —
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SONA-BARN, -DOTTER, -HUSTRU, se A. —
-KONA. (sona- 1538—1624. sone- 1541—1631) [fsv. sona kona, sv. dial. sonakunå] (†) sonhustru, svärdotter. BtFinlH 2: 16 (1538). Hall KultInt. 18 (i handl. fr. 1631). —
-KVINNA, -LYCKA, -SON, se A.
C (†): SONE-BARN, -DOTTER, -FRU, -HUSTRU, se A. —
-KONA, se B. —
-KVINNA, -LYCKA, -LÖS, -SON, se A. —
D (numera bl. mera tillf.): SONS-BILD, -FÖRHÅLLANDE, -KÄRLEK, -NAMN, -RÄTT, -STÄLLNING, se A.
Avledn.: SONLIG, se d. o. —
SONSKAP, n. (son- 1857 osv. sone- 1734, 1757) [jfr ä. d. sønskab (d. sønneskab), nl. zoonschap, t. sohnschaft, eng. sonship; jfr äv. nylat. filiatio] till 1, 2: sonligt förhållande; särsk. (teol. o. rel.-vet.) dels i fråga om Kristi förhållande till Gud (inom treenigheten), dels i fråga om furstes förhållande till Gudom. Serenius Nnn 1 a (1734, 1757). (Jesu) egendomlighet är hans sonskap .., förmedelst hvilken han blifvit född af Fadren. Lovén Dante 3: Anm. 238 (1857). Det traditionella faraonska sonskapet till den gamle solguden Ra, som Amenophis IV .. överförde på sitt förhållande till den nye, ende .. guden (Aton), gjorde honom .. till den ende kvalificerade medlaren mellan denne och mänskligheten. Almquist VärldH 1: 313 (1927). jfr gudssons-skap.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content