[av t. häfel, betningsmedel för järnbläck, liksom t. haifel (se HAJFEL, sbst.2), biform till mht. hefel, jäst, drägg m. m., till t. heben (jfr HÄVA 1 c), o. TUNNA]
(†) metall. tunna i vilken järnplåtar betades i en surnad välling av gröpat malt l. gröpad råg. Rinman Jernförädl. 130(1772). Dens. 1: 222(1788).
