publicerad: 1930
HELIO- he1lio-, äv. -å- l. -ω-, resp. 101—.
Etymologi
[jfr t. o. eng. helio-, fr. hélio-, av. gr. ἡλιο-, ssgsform av ἣλιος (se SOL). Jfr AFELIUM, PERIHELIUM]
i ssgr: sol-.
Ssgr: HELIO-CENTRISK. [jfr t. heliozentrisch] motsatt: geocentrisk.
1) astr. som hänför sig till solen ss. centrum; som är beräknad från solen (eg.: solens medelpunkt) ss. siktpunkt. En planets heliocentriska latitud, longitud, den latitud resp. longitud på vilken en planet skulle befinna sig för en iakttagare som vore placerad i solens medelpunkt. VetAH 1768, s. 259.
2) (i fackspr.) som anser l. betraktar solen ss. medelpunkt i universum. En heliocentrisk världsåskådning. SvTidskr. 1871, s. 481. Den heliocentriska uppfattningen af solsystemet. SFS 1906, nr 10, s. 39. —
-FOB, sbst. o. adj. [jfr fr. héliophobe] (i fackspr., mindre br.)
1) sbst.: varelse (människa l. djur) som är ömtålig för sol- l. dagsljus; jfr ALBINO, KAKERLACK. NF 1: 368 (1875). Francesco är heliofob, en äkta albino. Retzius Sicil. 64 (1892).
2) adj.: ljusskygg. Heliofobt .. är ett organ, som är anpassadt till svag belysning; ett heliofobt blad kallas skuggblad. 2NF 11: 323 (1909). —
-FOBI. [jfr fr. héliophobie] (i fackspr., mindre br.) patologisk ömtålighet för solsken l. fullt dagsljus, ljusskygghet; jfr ALBINISM. NF (1882). 2NF (1909). —
-GRAF, r. l. m. [jfr fr. héliographe] (i fackspr.)
1) visst instrument för optisk signalering, grundat på återkastning av solljuset medelst en l. flera speglar, soltelegraf; jfr HELIO-TROP, sbst.2 KrigVAT 1880, s. 577. BtRiksdP 1916, 6: nr 4, s. 43.
-GRAFI. [jfr fr. héliographie]
2) [ordet tidigast användt 1824 av fransmannen Niepce] tekn. allmän benämning på konsten att med fotografiens hjälp åstadkomma en bild som låter mångfaldiga sig i tryckpressen; jfr LJUS-TRYCK. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 133. 2NF 8: 990 (1907). —
-GRAFISK. [jfr t. heliographisch] (i fackspr.)
-GRAVYR. [jfr fr. héliogravure] tekn. o. konst.
1) abstr.: benämning på ett förfaringssätt för mångfaldigande av bilder, bestående däri att dessa fotografiskt överföras till kopparplåtar (i vissa fall, t. ex. vid mångfaldigande av kartor, äv. till zinkplåtar) vilka underkastas en viss behandling, varefter de kunna avtryckas, djuptryck; i sht i fråga om bilder i linjemaner. Ekbohrn (1868). Nyblom i 3SAH 13: 248 (1898). Fotogalvanisk afgjutning i liniemaner, hvilken benämnes heliogravyr. 2UB 10: 326 (1907).
2) konkret: bild som åstadkommits gm det i 1 nämnda förfaringssättet. ActaHortBerg. III. 2: 7 (1903). —
-KROMI. [jfr fr. héliochromie] tekn. framställande av fotografiska bilder i naturliga färger; jfr FOTO-KROMI. Nyblæus Fotogr. 242 (1874). —
-KROMI-PAPPER. tekn. benämning på visst slag av inom fotografien användt ljuskänsligt papper. 2UB 8: 155 (1900). —
-METER. [i bet. 1 av fr. héliomètre. Namnet givet av den ursprunglige uppfinnaren Savery 1743]
1) astr. astronomiskt instrument användt för att mäta solens (o. planeternas) diameter l. överhuvud kortare skenbara avstånd på himmeln. Melanderhjelm Astr. 2: 387 (1795). BonnierKL (1924).
-SKOP. [jfr fr. hélioscope] astr. o. fys. apparat (i sin äldsta form baserad på användandet av färgade glas) för iakttagande av solen (utan obehag för ögonen). Pfeiffer (1837). Dunér Solen 22 (1893). jfr POLARISATIONS-HELIOSKOP.
Avledn.: helioskopisk, adj. —
-STAT. [jfr fr. héliostat] fys. o. tekn. apparat för observerande av solen o. andra celesta föremål (väsentligen bestående av en av ett urvärk driven spegel), avsedd att under hela observationstiden kasta ljusstrålarna (bilden) på samma fläck (oberoende av himlakroppens skenbara rörelse). Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 16. BotN 1878, s. 132.
Avledn.: heliostatisk, adj. —
-TERAPI. [jfr fr. hélio thérapie] med. användande av (sol)ljuset ss. läkemedel. NF (1882). Schweizaren A. Rollier, banbrytaren för det moderna solbadandet och den s. k. helioterapien. 2NF 26: 297 (1917). —
-TROP -trå4p, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Tidigast förekommer ordet i sv. i lat. form: Helitropius eller Helitropia, är en mörkgrön Steen. Forsius Min. 110 (c. 1613). [jfr t. heliotrop; av lat. heliotropium, gr. ἡλιοτρόπιον, till τρέπω, vända m. m.]
1) [anledningen till namnet är enl. Plinius 37: 60, att solstrålar, som falla på en i vatten liggande sten av detta slag, återkastas blodröda] miner. namn på en halvädelsten, en art kalcedon av (i allm.) lökgrön färg med röda, gula l. vita prickar. Wallerius Min. 98 (1747). I mars lär (enl. gammal folktro) blodstenen (heliotropen) förläna mod, vishet och oföränderlighet i kärlek. PT 1906, nr 44, s. 3.
2) benämning på växtsläktet Heliotropium Tourn., vars arter vända blommor (o. blad) efter solen; numera särsk. om den hos oss i trädgårdar o. ss. krukväxt odlade, starkt doftande o. i parfymeriet mycket använda örten Heliotropium peruvianum Lin., med violetta blommor; äv. om essens l. doft av heliotrop. Weste 1: 1967 (1807; om den fordom i medicinen använda Heliotropium europæum Lin.). Bremer Nina 542 (1835). Violparfym är god och fin, tycker jag, men heliotrop sitter längre i. SD(L) 1897, nr 581, s. 3.
Ssgr: heliotrop-doft.
-olja, r. l. f.
-parfym. —
-TROP -trå4p, sbst.2, r.; best. -en; pl. -er. [jfr t. heliotrop; namnet bildat av instrumentets uppfinnare, tysken Gauss, 1821] astr. o. fys. benämning på ett vid triangelmätning användt spegelinstrument gm vilket ljussignaler kastas till långt avlägsna ställen, där de observeras med tub; jfr HELIOGRAF 1. ÅrsbVetA 1822, s. 172. —
-TROPIN -tropi4n l. -trå-, n.; best. -et. [till -TROP, sbst.1 2] (i fackspr.) en välluktande aldehyd som erhålles gm oxidation av piperinsyra o. huvudsakligen användes vid framställande av heliotropparfym. Ekenberg (o. Landin) (1891). SFS 1917, s. 1742. —
-TROPISK. [jfr t. heliotropisch] bot. eg.: vändande sig efter solljuset; äv. allmännare: i sina rörelser anpassande sig efter (sol)-ljuset; jfr HELIOTROPISM. Positivt, negativt heliotropisk, strävande mot resp. från solen (ljuset). BotN 1881, s. 32. Grenar och bladskaft .. äro positivt heliotropiska, under det att bladskifvorna äro diaheliotropiska, d. v. s. utbreda sig i ett plan, vinkelrätt mot det infallande ljuset. 2NF 11: 328 (1909). —
-TROPISM. [jfr fr. héliotropisme (DeCandolle (1832))] bot. växternas egenskap att med sina organ sträva mot solen (ljuset) resp. intaga en bestämd ställning i förhållande till den (det). Lundström Warming 87 (1882). Wallengren (o. Hennig) 1: 34 (1909). —
Spoiler title
Spoiler content