HELLENISM häl1enis4m l. hel1-, r. (m. Björkman(1889), WoJ(1891)); best. -en; pl. (om språkegenhet) -er.
Etymologi
[ytterst efter gr. ἑλληνισμός (äv. t. ex. i Septuaginta), till ἑλληνίζω (se HELLENISERA)]
(i fackspr.) hellensk (grekisk) åskådning l. kultur l. folkindividualitet; grekisk språkegenhet; hyllande av l. strävan att tillägna sig grekisk åskådning l. kultur l. språk o. d. Atterbom Minn. 279(1818). Sammansmältning af hellenism .. och judaism (hos t. ex. Filo). Boström 2: 52(1838). Ett lärdt, pedantiskt .. manér, .. öfverlastadt med .. latinismer och hellenismer. Atterbom PoesH 4: 171(1848). Tegnérs hellenism, som spelar en så stor roll i hans liv. SvLittH 2: 20(1923). — särsk. [ordet infört i denna anv. av tysken J. G. Droysen 1836] i fråga om den grekiska kulturen o. det grekiska språket sådan(t) den (det) utvecklade sig i medelhavsländerna efter Alexander den stores död (till Roms erövring av Egypten). NF 6: 974(1882). Hellenismen med dess flacka uppfattning af religion och fosterland .. hade blifvit förhärskande inom de högre stånden (i det romerska riket). SvHumFörbSkr. 9: 4(1905).
