HELLENIST häl1enis4t l. hel1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. Tidigast förekommer ordet i sv. i lat. form: Grekiske Judar, Hellenistæ. Büchner Conc. 538(1754).
Etymologi
[ytterst av gr. ἑλληνιστής i bet. 1 (äv. i NT, i ä. sv. översättningar återgivet med: greker, i Bib. 1917med: grekiska judar), till ἑλληνίζω (se HELLENISERA)]
1) (föga br.) kulturhist. i fråga om förh. under antiken: främling som tillägnat sig grekiskt språk o. kultur; i sht om grekisktalande jude i Egypten. Thomæus Hess 1: 201 (1816; om judar). Rydberg KultFörel. 3: 66(1886).
2) (i fackspr.) kännare av forngrekiskt språk (o. kultur). JournLTh. 1813, nr 67, s. 2. Tegnér .. var känd som en framstående hellenist. ANilsson(1913) hos Tegnér FilosEstetSkr. 21.
