HUMAN hɯma4n, l. hu-, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr d., t., eng. human, fr. humain, it. umano; ytterst av lat. humanus, till homo (gen. hominis), människa (se HOMUNCULUS o. BRUDGUM). Formen humain är direkt lånad från fr.]
1) (i sht i fackspr.) som härrör från l. tillhör människan, mänsklig, människo-; särsk. med. i uttr. human lymfa, vaccin, vaccin som från kokoppa på människa överföres till annan människa (jfr humaniserad vaccin), motsatt: animal vaccin, som överföres från kokoppa på kalv till människa. Den s. k. ”humana vaccinationen”. Ekbohrn 1: 40 (1904). Tetanusserumframställning för såväl humant som veterinärt bruk. NDA(B) 1917, nr 1, s. 4. Låt icke det maskinella tränga ut det humana, det organiska. SvD(A) 1930, nr 300, s. 8. — särsk.
a) som i inre mening kännetecknar en människa, sant mänsklig. Unge Dal. 1: 1 (1829). Långt ifrån att vara något inhumant kunskapsslag, är hon (dvs. filosofien) alltså, tvärtom, det i ordets egentliga mening humanaste, eller mest humanistiska, bland dem alla. Atterbom PhilH 110 (1835); jfr b. Just den verkligt humant bildade (vet), att stora brister alltid förefinnas i hans vetande. LärovKomBet. 1884—85, 1: 62. Eklund Humanism. 6 (1928).
b) (föga br.) närmande sig bet.: humanistisk. De historiska och humana (vetenskaperna). SC 3: 37 (1822). Larsson Stud. 104 (1895, 1899).
2) som visar l. präglas av förstående för l. medkänsla med andra människor, människovänlig, tillmötesgående, vänlig, hygglig, ”mänsklig”. Human behandling. En human arbetsgivare. Human mot sina underordnade. Värka för en humanare krigföring. Thet är i sanningh en Prächtigh, human och tapper Förste, vthan all Högferd. NAv. 7/5 1657, s. 1. Adelcrantz' humana och upphöjda karakter. Nyblom i 3SAH 5: 189 (1890). I allmänhet tyckas .. (slavarna i det gamla Arabien) ha behandlats jämförelsevis humant. NorstedtVärldH 4: 416 (1928).
