HYALIN hy1ali4n, adj., förr äv. HYALINISK, adj.
Ordformer
(hyalin 1834 osv. hyalinisk 1837—c. 1870)
Etymologi
[jfr t. hyalin, eng. hyaline, fr. hyalin, lat. hyalinus; av gr. ὑάλινος, av glas l. kristall; avledn. till ὕαλος, glasartad sten, glas. — Jfr HYALIT]
(i fackspr.) glasig, klar, genomskinlig; särsk. (i sht histol.) om vävnad: som företer ett glasigt, alltigenom likformigt utseende till följd av en strukturlös mellansubstans. Hyalint brosk (histol.). Hyalin degeneration (patol.), ett slags degeneration av olika vävnader, medförande att vävnaden blir mer l. mindre hyalin. TLäk. 1834, s. 220. Trollsländor med hyalina vingspetsar. Sjöstedt Västafr. 149 (1904). När (magma-)massan i sin helhet stelnat såsom glas, säges den vara hyalin. Ramsay GeolGr. 109 (1909).
