IDEALITET i1deal1ite4t l. id1-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. idealität, eng. ideality, fr. idéalité; till IDEAL]
egenskap(en) att vara ideal(isk).
1) filos. motsv. IDEAL I 1: egenskap(en) att vara en idé l. ngt idealt l. ngt som blott existerar i l. för tanken l. åskådningen (utan motsvarande yttre värklighet); äv. konkretare: tillvaro ss. andligt l. översinnligt väsen. Idealiteten af Tid och Rum. Höijer 1: 68 (1796). Den högst vigtiga skillnaden emellan inre och yttre nödvändighet, eller idealitet och realitet. Dens. 2: 171 (1799). Tiden och rummet .. hafva (enl. Kant) empirisk .. realitet, men transcendental idealitet. Boström 2: 97 (1838). Den theoretiska (förmågan är) i och för sig högst: concret idealitet eller tillvaro såsom ande och mål för den practiska. Ribbing Anthr. 19 (1879). LBygdén (1883) hos Boström 1: 237.
2) estet. motsv. IDEAL I 2, i fråga om dikt- l. konstvärk: ideal(isk) karaktär. Atterbom Minn. 217 (1817). Man har tvistat om, huruvida idealitet eller karakteristik är det vigtigaste vid framställningen af mensklig skönhet. Ljunggren Est. 1: 98 (1856).
3) motsv. IDEAL I 3: (upphöjd) ideell åskådning o. ideella strävanden; ideell sinnesbeskaffenhet l. läggning. SC 1: 274 (1820). De finkänsliga andar .. hvilkas hela anläggning hade en afgjord idealitet, kunde ej gerna förlika sig med Lockes empiri. Wirsén i 3SAH 2: 170 (1887). Icke ens våra dagars modifierade, mildrade, på idealitetens fordringar prutande kristendom finns någonstädes förverkligad. Segerstedt Händ. 18 (1922, 1926).
Ssgr (till 3): IDEALITETS-BEHOV. Idealitetsbehofvet framträder under olika former, olika hos barnet, ynglingen, mannen. Rudin i 3SAH 11: 36 (1896). —
