INFARKT infar4kt, r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. infarkt, eng. infarct, fr. infarctus; av nylat. infarctus, bildat till (den vulgärlat.) p. pf.-stammen infarct- av lat. infarcire (se INFARCIERA)]
med. eg.: parti av vävnad till vilket (blod)tillförseln hindrats på grund av kärlens tilltäppning; begränsad härd av döende l. död vävnad, i allm. beroende på en av en blodpropp l. tromb förorsakad tillstoppning av till vävnaden gående o. denna närande små ändartärer. Hemorragisk infarkt, med (venöst) blod genomdränkt, rödfärgad infarkt. TLäk. 1834, s. 281. LbKir. 3: 137 (1922).
Ssg (med.): INFARKT-BILDNING. abstr. o. konkret. LbKir. 3: 123 (1922).
