[jfr t. inhärieren, eng. inhere; av lat. inhærere, av in- (se IN-, pref.1) o. hærere, hänga fast, låda vid. — Jfr HESITERA]
1) i sht filos. med nödvändighet vara förenad med ngt, ingå ss. bestämning hos ngt, ingå i ngts väsen; oftast med bestämning betecknande det varmed ngt är med nödvändighet förenat, numera bl. med bestämning inledd av prep. i, förr äv. med obj. Lutteman Schulze 94(1799). (Vi) måste alltid föreställa oss dem (dvs. alla egenskaper) såsom tillhöriga något substrat, hvari de inherera. Leopold 4: 63(c. 1820). Adjectivum betecknar en egenskap såsom befintlig hos en substans, såsom inhererande. Boivie SvSpr. 42(1820). Snellman ElCurs. 2: 99(1840). Grubbe FilosOrdl.(c. 1845). Rein Psyk. 1: 145(1876; med obj.). Schück VLittH 1: 194(1899).
2) [efter motsv. anv. i t.] (†) vidhålla l. fasthålla l. vidbliva (mening l. påstående o. d.). 2RA 2: 533(1727). Icke dess mindre hade landtständerna inhærerat sitt förra påstående. Därs. 3: 759(1734). 2NF(1909).
Avledn. (till 1; i sht filos.): INHERENS, r. (l. f.). [jfr t. inhärenz, eng. inherence, fr. inhérence, mlat. inhærentia; ytterst till lat. inhærens (se INHERENT)] förhållandet att inherera; äv. mer l. mindre konkret, om ngt som inhererar i ngt. Höjer († 1812) enl. Grubbe FilosOrdl. Boström 2: 209(1840). De ändliga tingens inhärens i det absoluta. Rein Psyk. 1: 398(1876). Larsson Kunsk. 173(1909). Att upplösa substanserna i inherenser och modifikationer. Dens. Spinoza 240(1931). —
INHERENT, adj. [jfr t. inhärent, eng. inherent, fr. inhérent; av lat. inhærens (gen. -entis), p. pr. av inhærere] som inhererar i ngt l. ingår i ngts väsen, inhererande. Höjer († 1812) enl. Grubbe FilosOrdl. Icke det, att tingen äro inhärenta i det absoluta hindrar deras försigvaro. Rein Psyk. 1: 398(1876). Den enda inhärenta dygd, som Rousseau ville tillerkänna människan, nämligen medlidandet. OoB 1930, s. 469.
