SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INSULAR in1sɯla4r l. -ul-, adj. o. sbst., m.||ig.; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. Ordet anträffas ss. sbst. med lat. pl. insulares hos Leopold (SVS) II. 1: 123 (1781).
Etymologi
[jfr t. insular, eng. insular, adj. o. sbst., av lat. insularis, adj., avledn. av insula (se INSEL); jfr INSULARISK o. INSULÄR]
(föga br. utom ss. första led i ssg)
I. adj.: insulär (se d. o. I). Andersson (1845). NKNordenskiöld i ASScF 10: 187 (1871, 1875). Cannelin (1921).
II. sbst.: öbo; jfr INSULÄR II. Gynther ConvHlex. (1846). Klercker Cuba 138 (1898).
Ssg (till I): INSULAR-KLIMAT. (i fackspr.) öklimat. BotN 1843, s. 7. Hildebrandsson Buchan 59 (1874).
Avledn.: INSULARITET, r. l. f. (i fackspr.) förhållande(t) att utgöra en ö l. ett örike o. d.; äv. (med anslutning till INSULÄR I slutet): (frivillig) isolering, självtillräcklighet; i sht i fråga om engelska förh. Insulariteten har .. förskonat England från den kamp om gränsen, som (osv.). Kjellén Storm. 2: 4 (1905). Engelsmannen prisar hos sig själv icke själslig universalitet utan själslig insularitet. Steffen Krig 1: 30 (1914). Lundberg-Nyblom Norrstr. 31 (1932).
Spoiler title
Spoiler content