INSULÄR in1sɯlä4r l. -ul-, l. -æ4r, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. sbst. pl. -er.
Etymologi
[av fr. insulaire, adj. o. sbst., av lat. insularis, adj. (se INSULAR)]
I. (i sht i fackspr.) adj.: som utgör l. har beskaffenheten av l. liknar en ö; som bor l. är belägen osv. på en ö; som är utmärkande för en ö l. för öbor; som gäller l. sammanhänger med förhållanden som äro rådande på en ö l. öar; ö-; jfr INSULAR I. Insulärt klimat. Insulär flora l. fauna. Englands insulära läge. Geijer I. 1: 50 (1818). (Finlands) läge emellan det halft insulära Skandinavien och det kontinentala Ryssland. Fennia III. 1: 37 (1890). (Vissa stormakters) insulära besittningar. 2NF 38: 1181 (1926). — särsk.: som tillhör l. finnes i England l. som utmärker l. avser förhållandena i England i dess egenskap av ett (politiskt o. kulturellt jämförelsevis isolerat) örike; ofta (ngt klandrande) övergående i bet.: som isolerar sig (från andra folk), självtillräcklig o. d. Driva en insulär politik. Vad beträffar dogmen, att vi skulle ställt oss utanför alltsammans (som händer på kontinenten), så är den en insulär vidskepelse. Steffen Krig 1: 99 (1914; yttrande av B. Shaw i The Daily News). Den andra klassen (dvs. kategorien av engelsmän) består av dem, som övervunnit sin insulära självhärlighet. SvD(A) 1931, nr 152, s. 9.
