INI in3~i2 l. 4~1, l. 04, l. INUTI in3~ɯti2 l. 104, prep. o. adv.
Ordformer
(-i 1561 osv. -uti 1626 osv. — äv. skrivet ss. två ord)
Etymologi
[fsv. in i, in uti; av IN o. I, prep. o. adv.2, resp. UTI]
I. prep.
1) betecknande rörelse till det inre av ngt, se IN 1.
2) betecknande läge l. befintlighet.
a) betecknande läge osv. i det inre av ngt: inne i (ngt); jfr IN 14 a. (Niels Grabbe) töffuade intedt för än han war in i Finland .. igen. Svart G1 48 (1561). Att de gamble hafwa warit wane, att inuti och kringom Ringar på fingren och armarna dragne, rista Runor. Rudbeck Atl. 3: 70 (1698). Dvergarne hamra sitt gull in i fjällen. Tegnér (WB) 2: 96 (1812). Inni qvarnen var nu fullkomligt tyst. Almqvist Skälln. 54 (1838). Herrn synes vid bordet ini matsalen. Strindberg Kamm. 1: 5 (1907).
b) betecknande läge osv. långt l. djupt inne, se IN 14 b.
3) i fråga om tid, betecknande att ngt fortgår utöver början av ett tidsskede, se IN 15 e.
II. adv.
1) betecknande läge l. befintlighet: i det inre av ngt, inne i ngt; invändigt; på insidan. OxBr. 1: 313 (1626). En kista af ek, beklädd inuti med tenn. Svedelius i 2SAH 55: 403 (1878). En droska med fyra ungherrar ini och en på kuskbocken. Strindberg TrOtr. 2: 11 (1883, 1890). Vitmenade gravar, vilka väl utanpå synas prydliga, men inuti äro fulla av de dödas ben. Mat. 23: 27 (Bib. 1917).
