publicerad: 1933
INVÄNDA in3~vän2da, v. -er, -vände, -vändt, -vänd; se för övr. VÄNDA, v. vbalsbst. -ANDE (†, se 4 b α), -ELSE (†, Muræus Arndt 3: 8 (1648; i bet. 1, bildl.), Arvidi 26 (1651; i bet. 3)), -NING (se d. o.); -ARE (tillf., Claëson 2: 237 (1857; i bet. 4), Norlander Skål 84 (1921; i bet. 4 b)).
Ordformer
(-vänd- (-vend-) 1615 osv. -vänn- (-venn-) 1654—1701)
Etymologi
[jfr d. indvende, t. einwenden; av IN o. VÄNDA, v.; i bet. 3 sannol. påvärkat av lat. invertere; i bet. 4 efter t.]
1) vända (ngt) in l. inåt; numera nästan bl. i p. pf.: vänd inåt l. som vätter inåt; särsk. i uttr. ut och invänd, förr äv. bl. invänd, vänd så att insidan har kommit utåt, vänd ut och in; äv. bildl. Isogæus Segersk. Fört. 4 a (c. 1700; bildl.). Renmagar invända, att slå renmiölck uti om somaren. Linné Skr. 5: 61 (1732). Vi gå om qvällarne och nätterne masquerade, .. somlige i skinpälsar, andre i ut- och invänd rock. Posten 1769, s. 416. LAHT 1913, s. 398 (: ut- och invänd). Cannelin (1921).
2) (†) bildl.: inveckla, insnärja, intrassla (ngn l. ngt i ngt); äv.: ”vrida och vända” på (ngt), göra (ngt) invecklat, trassla till (ngt). Om the (dvs. en del skribenter) finna på at tahla något om thet som länder til goda seder (osv.), .. så variera, inböya och inwända the lijkwäl sådant på 600de maneer. Sylvius Mornay 424 (1674). (Hon) förtiänar .. med rätta för dhet att hon mig innwänder i sin obewijsliga lögnsaga, een alfwarsam näpst. VDAkt. 1707, nr 480. SRosén (1741) i KyrkohÅ 1912, MoA. s. 66.
3) (†) vända om, invertera; särsk. i p. pf. ss. adj.: omvänd, inverterad. (Om) en Poet .. inwänder Ordningen (mellan orden) någorledes. Arvidi 9 (1651). Swedberg Schibb. 280 (1716). Så vida den naturliga probabiliteten af alla brott är i et invändt förhållande til deras mer och mindre grofhet. Calonius 3: 83 (1798).
4) framföra l. åberopa (ngt) ss. motskäl l. invändning; göra invändning(ar).
a) (†) framföra l. framställa l. använda l. åberopa (ngt) ss. invändning l. instans l. motskäl (emot ngt) l. ss. ursäkt l. undskyllan (för underlåtelse att göra ngt o. d.). Så frampt hans vederpart icke bättre skäl än jag ännu seedt hafver veet att invenda. AOxenstierna 2: 233 (1615). Han förwägrade sigh at komma och inwende sin Ålderdom. Schroderus Os. 1: 219 (1635). Skulle någon invända Pauli ord: Vi hafvom icke strid emot kött och blod, och i anledning ther af neka striden med then inneboende synden; så torde (osv.). Bælter Christen 282 (1743, 1748). Borgrarna invände omöjligheten att anskaffa en så stor summa. Fryxell Ber. 6: 407 (1833). Atterbom Minnest. 2: 159 (1843).
b) göra ett inkast l. en gensaga l. protest l. invändning (se d. o. 3 b); framställa motskäl (emot ngt); yttra tvivel (rörande ngt); protestera (mot ngn l. ngt); anmärka (på ngn l. ngt), ”erinra” (mot ngn l. ngt); numera vanl. med obj. bestående av ett neutr. pron. l. adj.: det, något, vad, mycket o. dyl. l. med att-sats (ngn gg en självständig direkt anföringssats), stundom abs.; förr äv. med ack. och inf.; stundom i bildl. l. överförd anv. med sakligt subj. Jag har ingenting att invända (emot detta). Vad har du egentligen att invända emot honom? Schroderus JMCr. 415 (1620). Nu kan nogor inwenda, iag öfwar icke itt sådant ondt och ogudachtigt wäsende. Ekman Siönödzl. 59 (1680). Gudfast invände sig varit opasslig. OfferdalKArk. N I 1, s. 132 (1725). Som en fendrichs plats då var ledig, tilböd han mig den samma, men jag invände at jag ville vänta på en fördelaktigare öpning. Dahlberg Lefn. 80 (c. 1755; uppl. 1911). Äfven mot tolkningen af detta ställe kunde vara åtskilligt att invända. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 513. Vi hafva redan anmärkt att uttryck för individer i allmänhet hafva mindre att invända mot (ändelsen) -e. EHTegnér i 3SAH 6: 434 (1891). Registratorn .. hade mycket att invända mot deras (dvs. kamraternas) stillösa .. väsen. Hallström Händ. 85 (1927). — särsk.
α) (†) ss. vbalsbst. -ande, invändning (se d. o. 3 b). Schroderus Os. III. 2: 114 (1635). SthmStadsord. 1: 121 (1654).
β) jur. göra invändning i rättegång (se INVÄNDNING 3 b β). RB 24: 3 (Lag 1734). Bergv. 2: 585 (1752). Svarandens underlåtenhet att invända kommer i betraktande såsom ett moment, hvilket tyder på, att talan uppbäres af ett beaktansvärdt intresse. Kallenberg CivPr. 1: 975 (1924).
Spoiler title
Spoiler content