publicerad: 1934
JOTUN jω3tun2, l. JÖTUN jø3tun2, m.; best. -tnen (Liljegren) l. -tunen (Nilsson Ur. I. 4: 42 (1843)); pl. -tnar ((†) -tuner Wilde SvStatsförf. 2: 161 (1749)).
Ordformer
(jotun 1835—1868. jötun 1868—1905. jotnar, pl. 1825—1905. jötnar, pl. 1843 (: jötnagud), 1868—1904)
Etymologi
(utom i avledn. JOTNISK numera bl. ngn gg arkaiserande) jätte; i ä. historisk framställning äv., delvis i anslutning till gammal folktro: individ av ett folk som antagits hava bebott norden före de nuvarande invånarnas invandring; jfr JOTE. Wilde SvStatsförf. 2: 161 (1749). Geijer Häfd. 406 (1825). Jotnen Wafthrudner. Liljegren Runl. 2 (1832). De olika folkslagen Asar, Jotnar, Vaner eller Alfvar och Dvergar. Därs. 7. Vid denna (göternas) invandring synas de ha träffat för sig invånare af helt annan stam och religion än de sjelfva. Dessa bestodo hufvudsakligen af ett storväxt folk, kalladt Jotnar (Jättar). Nilsson Fauna II. 1: XLV (1835). SDS 1905, nr 122, s. 2.
Ssgr: A (†): JOTNA-DOTTER. jfr -KVINNA. Sjelfva Oden gifte sig med en Jotnadotter Skade. Nilsson Ur. I. 4: 12 (1839). —
Avledn.: JOTNISK, adj. [ifrågavarande avlagringar äro av den finske geologen JJSederholm benämnda efter sagans ”jotnar”] geol. i uttr. jotnisk avlagring, jotnisk bildning, jotnisk sandsten o. d., benämning på i Sv. o. Finl. förekommande avlagringar av (i allm. röd) sandsten o. andra sediment, tillhörande den yngsta avdelningen bland de prekambriska bildningarna. JJSederholm i GeolFF 1897, s. 36. Ramsay GeolGr. 382 (1909). De jotniska sandstenarna. HimHavJord 1: 236 (1925).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content