JANUS- ja3nus~.
Etymologi
[jfr t. o. eng. janus- (i ssgr); ssgsform till JANUS, av lat. Janus, ingångens o. utgångens samt begynnelsens gud i det forna Italien, avbildad med två åt motsatta håll vända ansikten; jfr lat. janus, portvalv, janua, dörr; liksom sanskr. yāti, går, yānaḥ, bana, yānam, gång, fordon (jfr sv. dial. ån o. t. jahn, sträcka som man tar på sin lott vid skördearbete o. d., longob.-lat. janus, jordsträcka), till en ieur. rot i̯ā, i̯ē, gå, utvidgning av roten ei, i, gå (jfr ED, sbst.2, ID, sbst.3, ÅR)]
i ssgr.
1) i eg. bem., för att beteckna ngt ss. tillhörande l. framställande (osv.) guden Janus.
2) oeg. l. bildl.
a) anat. i fråga om dubbelmissbildning karakteriserad därav att två individers huvuden äro sammanväxta till ett med två, åt motsatta håll vända ansikten.
b) i annan anv.
α) med tanke på Janus' förmåga att samtidigt se åt två motsatta håll.
β) med tanke på det dubbla i Janus' framträdande (varigm hans väsen l. rätta natur blir svår(t) att bestämma).
Ssgr: JANUS-ANLETE~020 l. ~200. särsk. (i vitter stil l. poesi) till 2 b α. Till alla sidor blickar / det rika ljuset med sitt Janusanlet. Tegnér (WB) 3: 97 (1820). —
-ANSIKTE~020 l. ~200. särsk. (i vitter stil) till 2 b β. Om man får tro almanackan .. bär mars månad (i fråga om väderleken) ett janusansigte. Topelius Planet. 3: 38 (1889). —
(2 b β) -ARTAD, p. adj. Passionen framträdde hos dem (dvs. abbasiderna) janusartad: nu färdig att omfamna, nu att krossa. Lindberg Hârûn 43 (1900). —
-HUVUD.
