ED e4d, sbst.2, n.; best. -et; pl. =;
äv. EDE e3de2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[fsv. eþ, n.; jfr sv. dial. e(d) (Värml., Hälsingl., Ångermanl.), ede (ee, äidä) (Ångermanl., Finl.), ävensom nor dial. eid, fnor. eið, eiði, n. Ordet hör till den ieur. roten i, gå, med samma dh-utvidgning som föreligger i det med ed likbetydande gr. ἰσϑμός (se ISTM(US)), om detta utgår från *ἰϑϑμος. Jfr ED, sbst.1 — Formen eden torde vara felskrivning l. felläsning för ede]
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial., nor. dial. o. fnor.] mellan två farbara vatten (spakvatten ovan- o. nedanför en fors, l. sjöar l. inskärande vikar l. skilda farbara floder l. dyl.) befintlig (utmed forsen l. mellan sjöarna osv. på en i förh. till omgivningen föga bred o. stundom låg landtunga tvärsöver gående) passage (där vid genomgående färder båtarna måste bäras l. dragas); jfr DRAG, MÅRKA. FH 4: 311 (1556). Genom .. (Ströms) vattendal resa Strömsboerne med båtar alt up til Norr-lie, och hafva ej många ed at draga sina båtar öfver. N. Gisler i VetAH 1751, s. 15. ”Tröskeln” eller edet mellan de olika flodsystemens källflöden. J. J. Sederholm i Atlas ö. Finl. 2: 4 (1899).
2) allmännare: relativt smal landtunga som förbinder större landpartier, näs; jfr ISTM. Lælius Res. 2: 100 (1588). Schroderus Comenius 79 (1639). Vid Peloponnesiska krigets början uppställde halfön (Peloponnesus) en ovanligt stark landtmakt, med hvilken Sparta för första gången trädde öfver edet. Palmblad Fornk. 2: 152 (1844; om korintiska näset, gr. Ἰσϑμός). Det smala ed, hvarmed Skandinavien fasthänger med Ryssland. Agardh (o. Ljungberg) Stat. I. 1: 2 (1852). (Kustfjällen i Norge) bilda inbördes märkligt isolerade fjällpartier och -grupper, skilda sinsemellan från ö till ö och på fastlandet genom fjordar, dalsänkor eller låga ed. 2 NF 19: 1377 (1913).
