SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JODDEL jod4el, ngn gg JODEL jå4del, i bet. 1 n., i bet. 2 r. (l. m.); best. joddlet resp. jodlet, ss. r. -eln.
Ordformer
(jodel 1842—1906. joddel 1889 osv.)
Etymologi
[jfr t. jodel, m.]
vbalsbst. till JODDLA.
1) handling(en) att joddla, joddlande, joddling; äv. i utvidgad o. oeg. anv. Sundén (1885). Starens joddel. Ahrenberg Haap. 117 (1893). Han kunde härma både trädens sus och bäckens joddel och solens glitter. Nycander Haf 109 (1898). Mot norr den (dvs. skaran av tranor) drager, mot skogens bryn, / med sång och joddel. Reuter SSkr. 1: 168 (1920). — jfr TYROLER-JODDEL.
2) konkret(are): låt l. refräng o. d. som joddlas; äv. i utvidgad o. oeg. anv. Nyberg 3: 136 (1842). Näst den katholska kyrkomusiken .. vet jag ingenting, som mera behagligt smeker mitt öra, än jodeln, vallqvädet, våra hornlåtar. Kullberg SommarSmål. 174 (1847).
Ssgr: JODDEL-LÅT. Hedenvind-Eriksson Hjul. 293 (1928). —
-SÅNG. särsk. oeg. Lappmesens kvitter .. eller rödtjuxans gutturala joddelsång. Hemberg Kola 7 (1902).
Spoiler title
Spoiler content