publicerad: 1935
KALKON kalkω4n, m. l. r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er (Asteropherus 18 (1609) osv.) ((†) -ar PPGothus Und. B 8 a (1590)).
Ordformer
(kalikon 1702. kal(l)kon (calkon, kalchon) 1590 osv. kalkun (calcun, callcun, kalckun) 1609—1708 (: Callcuntopp))
Etymologi
[jfr d. kalkun, d. dial. kalkon; av nt. kalkūn, l. holl. kalkoen, substantivbildningar till nt. kalkunsch resp. holl. kalkoensch (i sådana uttr. som nt. kalkūnsche höner, holl. kalkoensche haan), som härstammar från Calicut (jfr KALIKÅ); jfr KALKONSK, ävensom t. kalekut, substantivbildning till kalekutisch (i kalekutischer hahn o. d.); jfr äv. KALKO-, KALKUTS-. Att fågeln, som härstammar från Nord- o. Centralamerika, uppkallats efter den ostindiska staden Calicut, torde bero på att Amerika i ä. tid uppfattades ss. en del av Indien o. nämnda stad i början av 1500-talet var Indiens mest bekanta handelsstad. Jfr INDIAN, ävensom fr. dinde, kalkon, av poule d'Inde, coq d'Inde]
(fågel av) den tama formen av arten Meleagris gallopavo Lin. bland hönsfåglarna; äv. allmännare: fågel tillhörande släktet Meleagris Lin. l. underfamiljen Meleagrinæ vars arter utmärka sig därigm att huden på huvudet o. halsens övre del är naken o. röd samt försedd med vårtlika utväxter. Tam, vild kalkon. Mexikansk kalkon. Vanliga kalkonen, arten Meleagris gallopavo Lin. PPGothus Und. B 8 a (1590). En Kalkon och en Påfogell, / Aff högmodh äre the full. WijsaFoglArt. 58 (1623). Hönss, kalkoner och giäss, som wid gårdarne är. HTSkån. 1: 197 (i handl. fr. 1658). Uti skogarna finnes här (dvs. i Pennsylvania) mycket Villa Kalkoner. Kalm Resa 2: 328 (1756). Stora kalkon skall slagtas till qvällen. Palmblad Nov. 4: 71 (1851). På kökets trappa sågs den purpurröde / kalkonen, ojämförligt skön, sig kråma. Österling Idyll. 28 (1917). — jfr BRONS-, PÅFÅGEL-, SPEGEL-, STAM-, VATTEN-KALKON m. fl. — särsk.
a) om slaktat exemplar av fågeln l. om (maträtt tillredd av) fågelns kött. Kalchon stekt. NSvBibl. I. 2: 102 (i handl. fr. 1623). Speck en Kalkon medh grofft Fläsk. Rålamb 14: 79 (1690). Fylld stekt Kalkon. Sjöberg Singstock 234 (1832). Får jag be om litet kalkon — sade hon. PT 1911, nr 7, s. 3. Ugnstekt kalkon med kastanjepuré. Escoffier 1: 285 (1927).
b) i jämförelser.
α) med tanke på kalkonen ss. röd i huvudet l. ss. lättretlig o. argsint. Han war tå allaredo förr förbittrat och sågh uth, i ögonen som en kallkon. VDAkt. 1678, nr 330. Hushållerskan, som redan förut kände sig retad af hans uppförande och nu vardt röd som en kalkon vid hans sista ord. Lönnberg Skogsb. 29 (1881). jfr: Lina Bärgren vill icke ha farbror .. Ja; blif icke en kalkon för det. Almqvist Törnr. 3: 171 (1850).
β) med tanke på kalkonen ss. stolt o. högfärdig. Hon (dvs. den fallna människan) .. reser kammen / Och yfs som en kalckon. Runius Dud. 2: 125 (1712). (Hon skulle) kråma sig inför byn högfärdigare än en kalkon. Hagberg Trub. 242 (1917).
(jfr a) -BRÖST. kok. Stekta .. kalkon-bröst. Warg 334 (1755). Kalkonbröst med gåslever. Escoffier 1: 287 (1927). —
-HÖNS. (kalkon- 1640—1858. kalkone- 1623) (†) hönsfågel av kalkonsläktet, kalkon; i sht i pl. Stiernman Com. 1: 875 (1623). Nilsson Fauna II. 2: 9 (1828, 1858). —
(jfr b α) -RÖD. (vard., mindre br.) röd (i ansiktet) som en kalkon. Hennes Nåd .. blef nu sjögrön, och Majoren kalkon-röd, af ondska och harm. Knorring Ståndsp. 1: 100 (1838). Schildt Eros 46 (1913). —
-SLÄKTE(T). zool. hönsfågelsläktet Meleagris Lin. Nilsson Fauna II. 2. 1: 49 (1828). 2NF 18: 35 (1912). —
-UNGE. (kalkon- c. 1645 osv. kalkone- 1749) (numera knappast br.) kalkonkyckling. IErici Colerus 1: 260 (c. 1645). Auerbach (1909). —
B (†): KALKONE-HÖNS, -UNGE, se A.
Avledn.: KALKONERI, n. (mindre br.) anläggning för kalkonavel. SD(L) 1896, nr 54, s. 4. Sörhaga Kalkoneri, Alingsås. GHT 1897, nr 68, s. 4. —
KALKONA, f. (kalckwna) (†) kalkonhöna. Han skulle hafua slagit hans poijcke, för at poicken skulle hafua slagit en kalckwnas wnge ihiäl. EkenäsDomb. 1: 221 (1657).
Spoiler title
Spoiler content