publicerad: 1935
KALLELSE kal3else2, r. l. f. (f. Sahlstedt (1757), Lundell; m. Lind (1749), ÖoL (1852)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-else (-elsse, elsze) 1527 osv. -ilse 1526)
Etymologi
1) (numera bl. tillf.) motsv. KALLA, v. I 1: kallande, rop; äv. oeg. l. bildl. Linc. F 2 b (1640). Derpå ljöd trumpetens kallelse till bön. Stridsropet 1884, nr 4, s. 1.
2) motsv. KALLA, v. I 2: handling(en) att kalla ngn l. förhållande(t) att bliva kallad (till ngn l. till ett ställe osv.); anmodan l. förständigande att infinna sig l. inställa sig (ngnstädes); kallande, tillkallande, inkallelse; stundom konkretare: skriftlig handling, brev, anslag o. d. som innehåller en kallelse. Infinna sig (inställa sig) efter l. på kallelse. Utfärda kallelse (till sammanträde o. d.). Kallelse inför domstol, till förhör. Offentlig kallelse, (i sht jur.) kallelse som kungöres gm uppläsning i kyrkorna l. gm tidningarna. Atj (dvs. att I) epter hans nadis kallelse kompne ære her til mötis. G1R 4: 200 (1527). Om sommaren 1575. kom åter samteliga Prästerskapet på Konungens kallelse til Stockholm. Dalin Hist. III. 2: 59 (1762). Kallelse till tjenstgöring. ReglKTheat. 1834, s. 19. Kallelse till kyrkostämma utfärdas genom kungörelse af kyrkoherden. SFS 1862, nr 15, s. 5. Den 8 juli på morgonen erhöll jag jämte de öfriga svenska och norska statsråden kallelse att komma upp på slottet. De Geer Minn. 1: 187 (1892). Kallelsen till kyrkomötet kom ganska oväntad för de flesta. SvD(A) 1932, nr 187, s. 4. — jfr LANDTDAGS-, MÖTES-, RIKSDAGS-, SAMMANTRÄDES-, VAL-KALLELSE m. fl. — särsk. (†) bildl., motsv. KALLA, v. I 2 b β: hädankallelse, hädanfärd. PJAngermannus Vthl. 1 (1623). jfr: Som nu Gud synes wilja förlosza mig ifrån detta jordiska, så är jag nögd, at följa en så nådig kallelse. HC11H 6: 119 (c. 1700).
3) motsv. KALLA, v. I 3: handling(en) att kalla ngn l. förhållande(t) att bliva kallad till innehavare av viss(t) ämbete l. tjänst l. förtroendeuppdrag o. dyl. l. till medlem av ett samfund o. dyl. l. till innehavare av viss utmärkelse o. d.; numera äv. bl. ss. ett mera vittert uttr. för ”val”, förr äv. ss. ett adekvat uttr. för detta. Få kallelse till ledamot av ett vetenskapligt l. vittert samfund. Kallelse av fjärde provpredikant. OMartini Pred. D 4 b (1606). Alle (blivande lärare skola) förbijda een ordenteligh (dvs. formenlig l. laglig) kallelse. Thyselius Bidr. 123 (1649). En laglig kallelse. Sahlstedt (1773). De två brödraparens kallelse till Jesu beständiga följeslagare. Melin JesuL 2: 203 (1843). Sedan .. (A. A. Grafström) fått nära enhällig kallelse af pastoratsboerne, .. blef han dertill (dvs. till kyrkoherde) utnämnd. Dahlgren i 2SAH 47: 39 (1871). (Viktor Rydberg) emottog den ovanliga utmärkelsen att .. på kallelse från båda våra universitet, kransas till hedersdoktor. Rudin i 3SAH 11: 16 (1896). Kallelse att inträda i ministären. Auerbach (1909). Den unge Sascha Leontjews kallelse till Wiens statsopera i höstas. SvD(A) 1929, nr 86, s. 11. — särsk. adm. motsv. KALLA, v. I 3 b; i fråga om vissa ämbeten l. tjänster (numera i sht professorsämbete): utnämning resp. (myndighets) förslag till utnämning utan ansökan (på grund av framstående förtjänst). Professuren kommer denna gång att tillsättas genom kallelse. Kôersner PolHlex. (1883). — jfr PROFESSORS-, PRÄST-KALLELSE.
4) motsv. KALLA, v. I 4; eg.: förhållandet att vara utsedd l. bestämd för ngt o. d. (av en högre makt).
a) (numera nästan bl. i högre stil, i sht i religiöst färgat spr.) (livs)uppgift (vartill ngn är kallad), (livs)värv, kall (se KALL, sbst.2 4); äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Bereda sig för sin (framtida) kallelse. Uppfylla, utöva sin kallelse. Vara, förbliva sin kallelse trogen. Förfela sin kallelse. Syr. 11: 21 (Bib. 1541). Vthi the stycker, H. K. Maietz eget embete och kallelse belangar. Svart Ähr. 69 (1560). Grubb 325 (1665). Jag hafver uti min kallelse hållit mig til Gud, jag hafver flitigt arbetat. Lagerström Bunyan 3: 132 (1744). Gif, att med redligt nit min kallelse jag sköter. Wallin Vitt. 1: 162 (1821). Den känslofria historien kan, såvidt hon vill vidblifva sin kallelse, ej annat än (osv.). Bolin Statsl. 1: 90 (1868). Liljedahl Norström 2: 23 (1918). — jfr LEVNADS-KALLELSE. — särsk.
α) i numera obr. uttr. o. förb. (jfr δ slutet). (Du skall) tigh beflijta, at tu må fulkompna tijn kallelse (dvs. fullgöra ditt kall), och wel stå titt embete före. LPetri 2Post. 245 a (”243 a”) (1555). Kommer dag, så kommer råd. När man blijr vthi sin kallelses wärck, så yppar sigh fulle rådh. Grubb 698 (1665); jfr δ.
β) teol. om sammanfattningen av den enskilde kristnes sedliga arbetsuppgifter sådana som han anser dem givna av Gud inom o. genom hans levnadsställning o. värksamhet. Lösandet af den sedliga kallelsens uppgifter. Ahnfelt Et. II. 2: 26 (1906). Vår kallelse. Föredrag. Billing (1909; boktitel).
γ) (numera föga br.) mera utpräglat övergående i bet.: uppdrag, uppgift, åliggande, skyldighet o. d.; förr äv.: syssla, göromål; i sht i pl.; jfr KALL, sbst.2 4 b. Beswärer sigh Dn. Conrector öf(ve)r somblige Collegarum försummelse widh sine kallelsers förrättandhe i Scholan. HärnösDP 1661, s. 49. De prosaiska bestyren förstörde all håg för högre och ädlare kallelser. Blanche Föd. 6 (1846). Rundgren Minn. 2: 213 (1870, 1883).
δ) (numera mindre br.) med konkretare innebörd, övergående i bet.: levnadsställning, levnadskall; yrke; ämbete, tjänst; förr äv. i pl.; jfr KALL, sbst.2 4 d, e. 1Kor. 7: 20 (NT 1526). At Kyrkiones Tiänare icke skole .. sijne laghlige eller ordentlige Kallelser öfwergifwa. Schroderus Os. 1: 337 (1635). Jag har aldrig haft någon annan kallelse. Säfström Banquer. Hh 4 b (1754). Hvarje kallelse är, såvida den icke tjänar synden, Gud välbehaglig. Ahnfelt o. Bergqvist 68 (1895). (†) Trofastheeten (skall) finnas vthi then Vthwärtes Kallelsen, i hwart och itt stånd. Grubb ACoyet B 4 b (1618).
b) inre (ss. en högre makts befallning l. ingivelse känd) maning l. drift till ngt (i sht till val av visst levnadskall l. yrke o. d.); övergående dels i bet.: håg, lust, böjelse (för ngt), dels i bet.: fallenhet, (naturliga) anlag, läggning (för ngt); stundom i förb. inre l. invärtes kallelse o. d. Ha, äv. känna kallelse till ngt. Känna kallelse för konstnärskapet. Följa sin kallelse, lyda en mäktig kallelse. Jag hade ej någon inre kallelse til denna syssla. HForsius (1758) i BtHforsH 2: 12. Genom Odet till Svenska Folket .. bevisade Friherre Edelcrantz sin poetiska kallelse. CPHagberg i 2SAH 10: 15 (1821). Dertill (dvs. till arbetet i missionen) fordras en hög, en himmelsk kallelse. Rundgren Minn. 2: 223 (1870, 1883). Misskänna sin kallelse. Cavallin (1876). Kallelsen att ägna sig åt ordets förkunnande, kände han icke längre. Lundegård Stormf. 9 (1893). Östergren (1929). — särsk.
α) i numera obr. anv. (jfr β). Grefve Hermanssons skrifsätt bar den ljusaste stämpel af naturens kallelse. Lehnberg i 1SAH 3: 113 (1790, 1802). Jag känner ingen kallelse att gå dit. Berndtson (1880).
β) (†) benägenhet, tendens; äv. i fråga om sak. Stenarterne gå .. (vid smältning under vissa förh.) till ofärgadt Glas, utan att angripa Järnet, ehuru mycken kallelse de eljest därtill hafva. Rinman JärnH 230 (1782). Denna karlen har en hemlig kallelse at vara misstrogen. Björn Barb. 41 (1785).
5) (i religiöst spr.) motsv. KALLA, v. I 5, om den Guds (den helige andes) gärning varigm han manar människan till bättring o. inbjuder henne att bliva delaktig av Guds rike; särsk. teol. om denna Guds gärning ss. ett led i ”nådens ordning”, det första av den helige andes nådevärk; förr äv. i uttr. den himmelska kallelsen; förr äv. i pl., om enskilda fall då Guds kallelse träffar människan. J helghe brödher som deelactughe ären vthi then himmelska kallilsen. Ebr. 3: 1 (NT 1526). Gudz gåffuor och kallelse äro sådana, at han kan them icke ångra. Rom. 11: 29 (Bib. 1541; NT 1526: tilkallilse). Alla Herrans Förmaningar, Befalningar, Kallelser oc Låckningar til at lära känna Gudh. Emporagrius Cat. A 5 a (1669). Du mig frälst från synd och last: / Gör min kallelse ock fast, / Att jag, skyddad för all fara, / Din i lif och död må vara. Ps. 1819, 163: 7. En menniska kommer in på omvändelsens väg, då hon uti en sann bättring använder kallelsens Nåd. Schartau UtkPred. 65 (1820). Norbeck Theol. 77 (1840). Guds kallelse eller första gåfva (i dopet) är en kallelse till ingenting mindre än till den eviga härligheten. Billing Betr. 382 (1907). NPs. 1921, 540: 2. — jfr NÅDE-KALLELSE.
6) motsv. KALLA, v. I 6: uppfordran, maning, anmaning, uppmaning; numera bl. ngn gg (i högre stil) i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Twiler oss jntedt .. att thet jw Gudz willia är atj ther till (dvs. till biskopsämbetet) komme skole, Huarföre försee wij oss till eder atj jcke wele stå emott gudz kallelsze. G1R 7: 15 (1530). Prytz OS E 4 a (1620). Det är vackert at äga en adelig börd, då den blifver en åtlydd kallelse til ädla tänkesätt. Kellgren 3: 136 (1776). Schönberg Bref 3: 211 (1778). När pliktens kallelse träder människan till mötes, äger hon ej annat än följa den. Annerstedt i 3SAH 17: 12 (1902). SvD(A) 1933, nr 261, s. 24. jfr (†): (Han) hade .. ej oftare än hvar 8:de dag, haft kallelse til stol-gång. VetAH 1778, s. 315.
Ssgr: A: (4 a (β)) KALLELSE-ARBETE~020, äv. ~200. (kallelse- 1771 osv. kallelses- 1677) (i högre stil, särsk. i religiöst spr.) (sedligt) arbete som tillhör ens kallelse. Baazius Posse 29 (1677). Förnöjsamhet under et troget kallelse-arbete. Alnander Sal. 103 (1771). Ahnfelt Et. II. 2: 33 (1906). —
-BREV. (kallelse- 1686 osv. kallelses- c. 1655)
1) till 2: skrivelse som innehåller kallelse att infinna l. inställa sig ngnstädes; inkallelsebrev; förr äv.: inbjudningsskrift (till akademisk högtidlighet o. d.). 2RARP 4: 1 (1726). Hans Maj:ts Kallelsebref til en Riksdag. Dalin Arg. 2: 156 (1734, 1754). Uti sit Programma, eller Kallelse-bref, söker .. (Rosén) bevisa ärfteliga Rikens lycksalighet, fram för Valriken. SvMag. 1766, s. 794. Kallelsebrev i mål angående konkurs (m. m.). SFS 1914, s. 1192.
2) (numera bl. i fråga om ä. förh.) till 3: skrivelse som innehåller l. bekräftar ngns utnämning till ett ämbete l. en tjänst l. en förtroendepost o. d.; kollationsbrev, förordnande, fullmakt. Kyrkioheerden (uppläser) i församblingenes närwaru .. hans (dvs. kaplanens) kallelses bref. KOF II. 2: 196 (c. 1655). Kongl. Maj:ts Kallelse-Bref til Kron-Prinsen .., at inträda i Upfostrings-Commissionen. DA 1771, nr 21, s. 3. KyrkohÅ 1907, s. 228 (efter d. källa fr. 1658). —
(4 a (β)) -FROMHET~20 l. ~02. (i högre stil, i sht i religiöst spr.) fromhet som ngn visar i o. genom sin (jordiska) kallelse. (Den karolinska tidens) fasta och manliga gudsförtröstan och handlingskraftiga kallelsefromhet. 2NF 26: 619 (1917). 3NF 4: 624 (1925). —
-FÖRSLAG. särsk. till 3, i fråga om tillsättning av professorsämbete. SFS 1908, nr 136, s. 10. Därs. 1926, s. 649. —
(4 a (β)) -GÄRNING. (i högre stil, i sht i religiöst spr.) jfr -ARBETE; särsk. teol. om den troendes uppgift att förvärkliga Guds vilja i de livets förhållanden med vilka han kommer i beröring gm sin kallelse. Ahnfelt o. Bergqvist 151 (1895). Bergqvist Yrk. 6 (1911). Aulén AllmTron 249 (1923). —
(2) -KORT, n. (tryckt) kort som användes för att kalla till sammanträde o. d. TT 1927, Allm. s. 180. —
(2) -LISTA, r. l. f. lista som sändes omkring vid kallelse till sammanträde o. d. (o. på vilken de kallade anteckna att de mottagit kallelsen). Ambrosiani SvSkråämb. 97 (i handl. fr. 1790). Wahlström FarD 99 (1920). —
(5) -NÅD. (kallelse- 1849. kallelses- c. 1780) (i religiöst spr., i sht teol.) den Guds nåd som visar sig l. gives människan i l. genom kallelsen. KyrkohÅ 1908, s. 154 (c. 1780). De för kallelsenåden tillgängliga bland alla folk. Melin JesuL 3: 219 (1849). —
(2) -PÄNNINGAR, pl. (mindre br.) avgift för kallelse (i sht, i fackspr., kallelse till domstol). BtRiksdP 1871, I. 1: nr 1, Bil. 6, s. 23. Därs. 1902, 2Hufvudtit. s. 6. Statsliggare 1933—34, s. 321. —
-RÄTT, r. l. m. särsk. till 3; i fråga om konsistoriellt, före d. 1 jan. 1922 äv. patronellt pastorat: den församlingen resp. patronus tillkommande rätten att gm kallelse tillsätta prästämbete. En pastorssyssla är ledig i Norrköping hvartill församlingen sjelf äger fri kallelserätt. Geijer Brev 119 (1811). Socknen utgör nu för sig ett patronelt pastorat, hvartill brukets egare har kallelserätt. UpplFmT 6—15: 87 (1879). SFS 1921, s. 773. —
(4 a (β)) -SEDLIGHET~200 l. ~102. teol. sedlig strävan som ngn visar i o. genom sin (jordiska) kallelse. 2NF 16: 1484 (1912). KristlStudSkriftser. 56: 28 (1916). —
(2) -TID. (i sht i fackspr.) (föreskriven) tid inom vilken kallelse i visst fall skall ske. SFS 1910, nr 88, s. 25. Flensburg Advok. 991 (1920). —
(4 a) -TROHET~20 l. ~02. (i högre stil, i sht i religiöst spr.) trohet som ngn visar i sin kallelse. Nog var .. (Kristus) trogen sin uppgift, nog är han föredömlig i kallelsetrohet. Söderblom StundVäxl. 1: 179 (1909). Mörne Liv 219 (1925).
B (†): KALLELSES-ARBETE, -BREV, se A. —
-NÅD, se A. —
(4 a) -VÄRK, n. arbete l. värksamhet inom ens kall. Phrygius HimLif. A 2 b (1615). KKD 8: 252 (1706). Bælter JesuH 5: 543 (1759).
Spoiler title
Spoiler content