KANZON kansω4n l. -tsω4n, l. -å4n, r. l. m. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er; stundom KANZONE kanså4ne l. -tså4- (kannså´ne Dalin), r. l. m. l. f. (m. Dalin(1851)); best. -en; pl. -er.
[jfr t. kanzone, eng. canzone; av it. canzone, liksom fr. chanson (se CHANSON) av lat. cantio (gen. -ōnis), sång, till canere, sjunga (se KANTOR)]
1) (i sht i fråga om ä. l. utländska, särsk. italienska förh.) mus. kort (flerstämmigt) sångstycke av världsligt innehåll; visa; chanson; sångbart kort tonstycke. Dalin(1851). 2NF(1905). — särsk. bildl. Vårmild är höstens måne. / Vinden är en canzone. Karlfeldt FlBell. 70(1918).
2) litt.-hist., metr. sammanfattande benämning på (dikter tillhörande) vissa varandra närstående, från den provensalska medeltidsdiktningen härstammande, men senare företrädesvis i den italienska vitterheten odlade lyriska diktformer med konstrik strofisk uppbyggnad. Polyfem II. 32: 3(1810). Canzonen är en större lyrisk dikt med ett godtyckligt antal strofer (stanze), hvilka hafva lika många verser samt till rimställning och versbyggnad motsvara hvarandra. VLitt. 3: 5(1902). Sylwan (o. Bing) 1: 55(1910).
SAOB
