KARIB kari4b l. KARAIB karaj4b l. (oftare) kar1ai4b (uttalat i tre stavelser), m.; best. -en; pl. -er; ngn gg äv. KARIBER kari4ber, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet car-. -raib, sg. 1781 osv. -raiber, pl. 1754—1933. -riber, pl. 1674 osv. -riber, sg. 1891)
Etymologi
[jfr t. karaiben, kariben, pl., eng. carib, fr. caraïbe; av span. caraibes, caribes, pl., av indianskt urspr. — Jfr KANNIBAL,KARIBEL]
manlig individ tillhörande en grupp av indianstammar i Sydamerika som vid tiden för Amerikas upptäckt spridt sig till vissa av de västindiska öarna; i pl. om individer av nämnda folkgrupp utan hänsyn till kön. Thet Indiske Folcket, hwilket kallas Cariber och Canibaler. Sylvius Mornay 278(1674). De menniskoätande karaibernas vilda, men tappra och rikt begåfvade vikingafolk. Svensén Jord. 538(1887). Ymer 1918, s. 192.— särsk. [med avs. på bet.-övergången jfr HOTTENTOTTslutet] (†) i utvidgad anv.: vilde, kannibal; äv. bildl.: barbar, ”hundturk”. Säfström Banquer. Mm 3 a(1754). Du är en hedning, doktor! en turk, en karaib. Zedritz 3: 242(c. 1855).
Ssgr: KARIB- l. KARAIB-FISK. zool. fisk tillhörande den i Sydamerika levande underfamiljen Serrasalmoninæ av karplaxarnas familj; särsk. om arten Serrasalmo rhombeus Lax.; äv. om arten Serrasalmo piraya Cuv. 1Brehm III. 1: 284(1876). HeimdFolkskr. 72: 23(1901). 4Brehm 12: 506(1929). —
-STAM. Retzius EtnolSkr. 221(1856). Enligt trovärdiga berättelser hyser .. (en ö nära Haiti) ännu qvarlefvor af den gamla karibstammen, Haïtis urinvånare, hvilka en gång gästvänligt mottogo Kolumbus. PT 1896, nr 256, s. 3.
