SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KASTALISK kasta4lisk, adj.; adv. -T; förr äv. KASTALSK, adj.
Ordformer
(förr äv. skrivet ca-. -isk 1796 osv. -sk 16851781)
Etymologi
[jfr t. kastalisch; bildat till lat. Castalia, av gr. Κασταλία. — Jfr KASTALARTAD, KASTALID]
1) i uttr. (den) kastaliska källan, den åt Apollon o. de nio muserna helgade källan Kastalia på bärget Parnassos (invid Delfi); i sht (i vitter stil) med tanke på den denna källa tillskrivna förmågan att meddela skaldegåva, särsk. en av behärskning, klarhet o. ädel form utmärkt (”apollinisk”, motsatt ”dionysisk”) skaldegåva. Stridsberg MythLex. (1796). Klart strålar Febi sol, / klar var hans källa, den Kastaliska. Tegnér (WB) 3: 96 (1820). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 256 (1900). jfr (†): Cyrrhæ Flood och the Castalske Brunnar / .. / The hinte .. ej til, om tu ej Evan (dvs. Backus) stoore / som oftast spädde på och Pennan wåter giore. Spegel GW 123 (1685).
2) (enst., †) i uttr. de kastalske flickor, de nio muserna. Kellgren 2: 200 (1781).
3) (i vitter stil) som tillhör l. är utmärkande för den kastaliska källan; företrädesvis ss. adv., i fråga om renhet l. klarhet; äv. mer l. mindre bildl. Böttiger 3: 129 (1858). Kastaliskt klart är vattnet, / där gudarna bada. Procopé Vers 14 (1909). Carleson Årslag 82 (1913; bildl.).
Spoiler title
Spoiler content