KÄTA ɟä3ta2 l. KETA ɟe3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KÄT.
Ordformer
(-e- 1851—1885. -ä- 1781—1893)
Etymologi
[sv. dial. keta, käta, smågräla; av ovisst urspr.]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) (jämt o. ständigt) smågräla, gnata; äv.: käxa, kälta. Långt bättre är en gång alfvarsamt aga, än ständigt käta och träta. VDAkt. 1781, nr 421.Dalin 1: 820(1852). Lundell(1893; folkmål).
