publicerad: 1935
KITIN ɟiti4n, n., äv. r.; best. -et, ss. r. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Ordformer
(i sht förr äv. skrivet chi-)
Etymologi
[jfr t. chitin, eng. chitin(e); av fr. chitine, bildat medelst den i kem. ämnesnamn vanl. ändelsen -ine (sv. -in) av gr. χιτών, klädnad, pansar, betäckning (se KITON); jfr Berzelius ÅrsbVetA 1824, s. 264]
kem. benämning på ett organiskt (kvävehaltigt, hornartat) ämne varav leddjurens hudbetäckning (hudskelett, skal, pansar) är bildad. Berzelius ÅrsbVetA 1840, s. 554. Hammarsten FysiolK 436 (1883). (Man har funnit) att klorzinkjod meddelar kitin en violett färgning. BotN 1921, s. 169.
Ssgr: KITIN-GYTTJA. geol. gyttja innehållande rester av kitinskal från i vatten levande leddjur; jfr -SEDIMENT. Ymer 1914, s. 357. —
-SEDIMENT. geol. översta lagret av bottenslam som till övervägande del består av rester av kitinskal från i vatten levande leddjur. Ymer 1914, s. 355. —
Avledn.: KITINISERA, v. i sht zool. i pass. med intr. bet., om cellvävnad o. d.: helt l. delvis övergå till kitin; i sht i p. pf. ss. adj. Thorell Zool. 2: 465 (1865: chitiniseras). 2NF 31: 959 (1920: kitiniserad, p. adj.).
Spoiler title
Spoiler content