[fsv. kloklika; jfr d. klogelig, adv. (o. adj.), isl. klókliga, ävensom mnt. klōkliken; avledn. av KLOK]
(†)
1) motsv. KLOK 1:klokt, förståndigt. Itt wijst hierta talar klokligha. Ordspr. 16: 23(Bib. 1541; Bib. 1917: Den vises hjärta gör hans mun förståndig). Nicander SalOrdspr. 66(1760). (Filip av Macedonien lärde av Epaminondas) hans promtitude at klokeligen göra sig tilfällen til nytta. Liljestråle Fid. 94(1797). — särsk.
a) förslaget, fintligt, slugt, listigt; jfr KLOK 1 b.Som nu Nicanor sågh, at Maccabeus honom klokeligha förekommet hadhe (osv.). 2Mack. 14: 31(Bib. 1541; Apokr. 1921: att han hade blivit grundligt överlistad av Judas). Lundberg Paulson Erasmus 145(1728).
b) med förment l. inbillad klokhet, självklokt, överklokt; jfr KLOK 1 d.Thet andra misbruket är alla kättares högfärd och falska vthlegning, som .. Gudz wijsheet medh theras blinda förnufft klokliga förwenda. PErici Musæus 2: 41 a(1582). Schroderus Os. III. 1: 97(1635).
