SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLOKLIGA l. KLOKLIGEN l. KLOKLIG, adv.
Ordformer
(klok- 15411760. kloke- 15411797. -lig 1587. -liga 15411760. -ligen c. 15501797)
Etymologi
[fsv. kloklika; jfr d. klogelig, adv. (o. adj.), isl. klókliga, ävensom mnt. klōkliken; avledn. av KLOK]
(†)
1) motsv. KLOK 1: klokt, förståndigt. Itt wijst hierta talar klokligha. Ordspr. 16: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: Den vises hjärta gör hans mun förståndig). Nicander SalOrdspr. 66 (1760). (Filip av Macedonien lärde av Epaminondas) hans promtitude at klokeligen göra sig tilfällen til nytta. Liljestråle Fid. 94 (1797). — särsk.
a) förslaget, fintligt, slugt, listigt; jfr KLOK 1 b. Som nu Nicanor sågh, at Maccabeus honom klokeligha förekommet hadhe (osv.). 2Mack. 14: 31 (Bib. 1541; Apokr. 1921: att han hade blivit grundligt överlistad av Judas). Lundberg Paulson Erasmus 145 (1728).
b) med förment l. inbillad klokhet, självklokt, överklokt; jfr KLOK 1 d. Thet andra misbruket är alla kättares högfärd och falska vthlegning, som .. Gudz wijsheet medh theras blinda förnufft klokliga förwenda. PErici Musæus 2: 41 a (1582). Schroderus Os. III. 1: 97 (1635).
2) motsv. KLOK 3: skickligt, förfaret, konstmässigt, konstfärdigt. (Sv.) Klookligh .. (lat.) affabrè, arte magistra, fabrè, artificiosè. Helsingius L 5 a (1587). (Sv.) Klookligen .. (lat.) Solertèr. Schroderus Dict. 295 (c. 1635).
Spoiler title
Spoiler content