publicerad: 1936
KNORRA knor3a2, v.1, l. (numera knappast br.) KNURRA knur3a2, v. -ade ((†) pr. ind. sg. -er SvOrds. B 4 a (1604)). vbalsbst. -AN (i bet. 2, numera föga br., 2Mos. 16: 8 (Bib. 1541), Blomberg Bab. 256 (1928)), -ANDE, -NING (numera föga br., Ekblad 233 (1764), Norlind Akvam. 237 (1928; i bet. 1 b)); -ARE (se avledn.); jfr KNORR, sbst.7
Ordformer
(knorr- 1524 osv. knurr- 1540—1898. knårr- 1697—c. 1755)
Etymologi
[fsv. knorra, knota, motsv. d. knurre, nor. dial. knurra, nt. knurren, knorren, t. knurren; av ljudhärmande urspr.]
1) frambringa l. avgiva l. ljuda med (en tät följd av) knarrande l. brummande l. bullrande ljud; äv. opers. ”Hvad det fägnar mig”, fortfor han, knurrande som en vänlig katt, ”hvad det fägnar mig, att se brors handel så i gång ...” Zeipel Set. 1—2: 301 (1847); jfr a. Lugnt löfgrodan på afstånd / höjde sitt knorrande ljud i häckarnes trassliga törnsnår. Lagerlöf Theokr. 50 (1884). LfF 1906, s. 75. jfr: (Hon) gick vt och knorrade heele wäghen, som itt osmordt Kärre hiul. Lindner Tijdhfördr. 57 (1641); jfr 2. — jfr SMÅ-KNORRA. — särsk.
a) (numera knappast br.) om katt: ”spinna”. Kattan knorrer icke för än hon fåår mysz. SvOrds. B 4 a (1604). Quennerstedt KampTillv. 9 (1898).
b) i fråga om vissa fåglars läten; i sht i fråga om morkullans o. kornknarrens läten. Nilsson Fauna II. 2. 2: 260 (1834). En morkulla, som efter skottet knorrar eller hvisslar, .. är fullkomligt oskadad. TIdr. 1882, s. 46. Ejdrarne lyfta knorrande och stryka utåt hafvet. Strindberg SvÖ 2: 244 (1883). En större berguf, som satt och knorrade på flaggstången midt på gården. SD(L) 1903, nr 26, s. 1.
c) i fråga om bullrande i magen: kurra; äv. opers.; äv. med anslutning till 2. Bondepract. C 2 a (1662; d. orig.: knurer). Den goda blekingemagen började .. knorra så hårt, att han måste stilla den på något sätt. Ljungquist NDacke 415 (1927). Bergman TrAllt 207 (1931).
f) [sannol. efter motsv. anv. av d. knurre] (föga br.) om hund: morra, skälla smått. Geijerstam KultHerjed. 27 (1891).
2) (numera i sht arkaiserande) yttra missnöje, knota, klaga; i sht i fråga om hotfull, men i ngn mån återhållen missnöjesyttring: ”mumla”, ”morra”. Knorra över ngt, förr äv. om ngt, förr äv. på ngn l. ngt; förr äv. med att-sats: knota över att ngt sker o. d. G1R 1: 262 (1524). Thå knorradhe Iudanar ther öffuer ath (osv.). Joh. 6: 41 (NT 1526). Herren haffuer hördt idhor knorran ther j emoot honom knorrat haffuen. 2Mos. 16: 8 (Bib. 1541). Begynte bonden om sidhr knorra på för:de Mårthen. BtSödKultH 12: 27 (1593). The Atheniensers befästningh war the Lacedemonier vnder öghon, men efter the intet annat kunde vtretta, så knorrade the ther om hemligen. Schroderus Sleid. 18 (1610). Skatte och chronebönder haffve knorret, att frelssebönderne icke skriffvas stricte hälfften emot dem. RP 6: 536 (1636). En tryckt och ruinerad (allmänhet) knorrar och gör Eder M:ts Regering tung och bekymmersam. HT 1919, s. 24 (1789). SvD(A) 1934, nr 122, s. 8.
Särsk. förb.: KNORRA EMOT. (†) till 2: med missnöje l. knot göra invändningar mot (ngn). OPetri Ingong B 7 b (1538). LPetri 1Post. V 1 b (1555).
Avledn.: KNORRARE, m.||(ig.). (†) till 2: person som yttrar missnöje l. knotar o. d. Judas 16 (NT 1526). Björkegren 1837 (1786).
Spoiler title
Spoiler content