(ngt vard.) låta höra ett svagt ljud, kny; säga ett knyst; särsk.: yttra ngt l. öppna sin mun till motsägelse l. protest; vanl. i nekad l. därmed likvärdig sats, ofta i uttr. icke våga knysta o. d. Alt war i sådant Twång, at ingen knysta tordes. Spegel GW 48(1685). Jag gör allt, hvad de säger till mig utan att så mycket som knysta en gång. Bergman HNådT 118(1910). Så får jag .. be herrarna inte knysta om saken, så att tjuvarna blir skrämda. Siwertz Varuh. 151(1926). SvD(A) 1933, nr 102, s. 3.(†) Hvem kan inbilla sig at sådane (kryp) töras knysta til at vara oenige. Dalin Arg. 2: 175(1734, 1754). — särsk. med innehållsobj., särsk. i sådana uttr. som (icke våga) knysta ett ord l. ett ljud o. d., äv. (i Finl., numera föga br.) (icke) knysta ordet, (icke våga) säga l. låta höra ett ord osv. Jag fram på golfvet steg, / Och såg på dem, men knyste icke ordet. Franzén Skald. 3: 13(1824, 1829). Knyster du ett ord åt någon om detta, så sticker jag dig med knif. Geijerstam YttSkär. 189(1898). Ullman FlickÄra 67(1909).
Särsk. förb. (ngt vard.): KNYSTA EMOT l. MOT. (†) säga emot, opponera sig; äv. med innehållsobj. Då Mannen brukar sin myndighet, .. knystar (kvinnan) intet ord emot. Kling Spect. Ddd 2 b(1735). Kolmodin QvSp. 2: 133(1750). —
KNYSTA FRAM10 4. Eftersom hon inte blef färdig med att knysta fram det allra enklaste ja eller nej. Wranér Solglitt. 15(1906).
