SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNY kny4, v.1 knyr, knydde, knytt ((†) knyt Hoorn Jordg. 2: Föret. 7 a (1723)); förr äv. KNYA, v.2; jfr KNY, n.
Ordformer
(kny 1559 osv. kny(i)a 1712c. 1755)
Etymologi
[fsv. kny; jfr d. kny, nor. knya; växelform till GNY, v.]
1) (ngt vard.) knysta (se d. o.); vanl. i nekad l. därmed likvärdig sats, ofta i sådana uttr. som icke våga kny, stundom äv. varken kny eller knäppa o. d.; ngn gg äv. med innehållsobj.; jfr GNY, v. 3. LPetri Kr. 150 (1559). (Den klenmodige) Törsz .. hwarken kneppa, eller knyy. Schroderus Comenius 885 (1639). Ingen dierfdes kny moot thet som han tå sade. Spegel TPar. 114 (1705). Jag ei et ord mot Gud vil kny. Kolmodin Dufv. 99 (1734). Du får ej kny om Tranio det minsta. Hagberg Shaksp. 7: 138 (1849). Anholm Norm. 83 (1898). Auerbach (1909; med hänv. till knysta).
2) (i vitter stil, tillf.) opers., i fråga om storm l. vind: vina, tjuta; jfr GNY, v. 1 c. Det susar högt i luften, / det knyr och gnyr med makt. Risberg OsynlKedj. 23 (1912).
Spoiler title
Spoiler content