KOMPLIKATION kom1plikatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. komplikation, eng. o. fr. complication; av lat. complicatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till complicare (se KOMPLICERA)]
1) (i sht i fackspr.) till KOMPLICERA 1: sammansättning (sammanställning) l. kombination av skilda delar. Andersson (1845, 1857). Hans hotellrum var .. en komplikation af vantrefnad, obekvämlighet, hemskhet. Strindberg Fagerv. 250 (1902). — särsk.
a) psykol. associativ syntes av förnimmelser o. föreställningar från olika sinnesområden; äv. konkret, om på dylikt sätt sammansatt förnimmelse l. föreställning. Rein Psyk. 1: 292 (1876; konkret). Herrlin Minnet 163 (1909).
b) med. motsv. KOMPLICERA 1 a: förhållande(t) att en sjukdom uppstår i anslutning till en redan förevarande sjukdom utan att direkt behöva förorsakas av denna; vanl. konkret, om dylik tillstötande sjukdom l. förvärrande omständighet, symtom o. d. VetAH 1800, s. 297 (konkret). De komplikationer, som kunna störa en narkos. LbKir. 1: 439 (1920). En vecka efter insjuknandet är patienten, om ingen komplikation tillstött, i full konvalescens. Petrén EpidSj. 32 (1926).
