KOMPROMISSA kom1prωmis4a l. -pro- l. -prå-, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE.
motsv. KOMPROMISS 2: gm eftergifter söka komma till uppgörelse l. förlikning (med ngn); göra eftergifter (för att få ersättning på annat håll), pruta av på sina fordringar o. d.; ofta med klandrande innebörd; äv. bildl.; i bildl. anv. äv.: pruta av på sina grundsatser l. sin övertygelse o. d.; äv.: gå en medelväg mellan tvenne alternativ. När man skall underhandla och kompromissa än med den ena potentaten än med den andra, så får man icke allt som man vill. Verd. 1887, s. 7. Vidskepelse och kompromissande med samvetet äro .. dåliga bevekelsegrunder. NordT 1896, s. 628. Högt bildade jesuiter, vilka (i sin missionsvärksamhet) gingo ganska långt i fråga om att kompromissa med inhemska uppfattningar. Essén Eur. 21 (1926).
