KOMPROMETTERA kom1prωmäte4ra l. -pro- l. -prå-, l. 01—, l. -met-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[efter fr. compromettre, överenskomma att hänskjuta en tvist till skiljedomare, blottställa (ngn) för klander, av lat. compromittere (se KOMPROMITTERA); jfr d. kompromittere, t. kompromittieren i samma bet. Bet. ’blottställa för klander' torde utgå från en bet. ’draga inför rätta']
1) blottställa (ngn) för klander, framställa (ngn) i dålig dager, göra (ngn) misstänkt (för brott l. klandervärdt uppträdande o. d.), bringa (ngn) i vanrykte, misstänkliggöra (ngn), avslöja (ngn); äv. refl.; äv. med sakligt obj. LittT 1796, s. 512. Man ville ej gerna compromettera sig genom ett direkt afslag. Phosph. 1813, s. 321. Jag vill för allting icke kompromettera personer, till hvilka jag står i stor förbindelse. Almqvist AmH 1: 32 (1840). Allt, som kunde anses komprometterande eller i någon mån nedsättande för mitt personliga anseende. De Geer Minn. 1: 25 (1892). SvD(A) 1934, nr 47, s. 4.
2) (†) i uttr. vara l. bliva komprometterad i ngt, kompromettera sig i ngt, på ett olämpligt l. klandervärdt sätt vara inblandad i ngt resp. inblanda sig i ngt. Geijer II. 5: 32 (1838; refl.). Att Stierneld .. skall vara komprometterad i låneaffären för kabinettskassans räkning. Liljecrona RiksdKul. 101 (1840).
