konfirmation | SAOB | svenska.se

SAOL SO SAOB Alla tre läs på saob.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1937

KONFIRMATION kon1firmatʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.

Ordformer

(förr äv. skrivet con-)

Etymologi

[jfr t. konfirmation, eng. o. fr. confirmation; av lat. confirmatio (gen. -ōnis), stadfästelse, försäkran m. m., av confirmare (se KONFIRMERA); jfr äv. y. fsv. konfirmatz]

1) stadfästelse, bekräftelse (särsk. på ngns ämbete, äganderätt, privilegier o. d.); äv. konkret: fullmakt, åtkomsthandling o. d.; utom hist. numera bl. ngn gg i allmännare anv.: bekräftelse, bevis, bestyrkande. G1R 26: 618 (1556). Någre konung Erichz .. bref och Confirmationer (på adelsmannaskap). RARP 1: 17 (1627). Thet Keyserlige Waalet och thesz Confirmation. Schroderus Os. 1: 550 (1635). Svante (Sparre) .. erhöll (1649) konfirmation å den borgrätt, som sedan äldre tider funnits å Bergqvara. NF 19: 744 (1895). Behövde hennes kärlek en konfirmation, så kom den nu. Bergman JoH 268 (1926).

2) kyrklig akt (inom olika kyrkosamfund uppfattad o. utförd på olika sätt) varigm dopets sakrament bekräftas; särsk. inom svenska kyrkan, om kyrklig handling som innebär en förberedelse till den första nattvardsgången o. som består i att gossar o. flickor efter ngn tids religionsundervisning samlas i kyrka o. förhöras av präst m. m.; äv. oeg., i uttr. borgerlig konfirmation, om motsv. högtidlig sammankomst (utan religiös l. kyrklig prägel) av gossar o. flickor som ngn tid undervisats i samhällskunskap, sexualetik o. d. Ekman Siönödzl. 513 (1680). JSerenius (1736) hos Lundström Fynd 99 (i fråga om sv. förh.). Den så kallade Confirmationen, hvilken i Tyskland hos våra Religionsförvanter, förmodeligen med mycken nytta brukas. SkaraDomkA F V 8, nr 33 (1758). Konfirmationen var ej ännu allmänt införd (i Sv.) på 1790-talet. Cavallin Herdam. 1: 197 (1854). Brilioth SvKyrkKunsk. 232 (1933).

Ssgr: KONFIRMATIONS-AKT.