KONVIKT konvik4t, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t. konvikt; av lat. convictus, sammanlevnad, till convivere (se KONVIVIUM), l. (åtminstone delvis) kortform till KONVIKTORIUM]
(i fråga om utländska förh.) anstalt vid katolskt universitet varest teologie studerande bo tillsammans under viss uppsikt; äv. (i fråga om utländska l. ä. sv. förh.): inrättning som håller matservering för studenter l. gymnasister (kostnadsfritt l. till billigt pris). Katholska Konvikter. Frey 1841, s. 236 (i Württemberg). 2NF 23: 1313 (1916; i fråga om förh. i Lund under 1700-talet).
