KRÅM (numera bl. ss. senare ssgsled -KRÅM ~krå2m), äv. KROM (~krom2), n. (IErici Colerus 1: 308(c. 1645) osv.) ((†) m. IErici Colerus 1: 159(c. 1645)); best. kråmet resp. krommet (ss. m. -en); förr äv. KRUMME l. KROMME, r. l. m.; best. -en; förr äv. KRUMMA, f.; best. -an.
Ordformer
(krom (kromm) c. 1645—1753. kromme 1746. krume 1578. krumma 1639. krumme 1578. kråm c. 1645—1772. Se för övr. IN-KRÅM)
Etymologi
[fsv. krumma, kraama, kraame, krome, inkråm i bröd; jfr d. krumme, om jordens mullager, inkråm i bröd, smula m. m.; av mnt. krome l. nt. kröm, kröme, kroom, motsv. t. krume, feng. cruma (varav eng. crum(b)); jfr äv. ä. nyisl. krumur, saften l. kärnan av ngt, o. lat. grumus, jordhög; möjl. till en ieur. rot gru, krafsa, mala sönder, o. rotbesläktat med GRYTo. GRÖT]
1) om den mjuka, inre delen av bröd l. frukt o. d. Krummen vthaff twå eller tree semblor. BOlavi 28 a(1578). Tag, af thet gula och tiocka hwijta skalet på Citronerne så att krommet blir klart; sedan skiär samme krom i twå delar. Valleria Hush. 58(c. 1710). Schultze Ordb. 2426(c. 1755). — jfr IN-,INNAN-KRÅM.
2) om inälvorna av fågel, fisk l. annat djur, innanmäte (se d. o. 1); i sht om de matnyttiga delarna därav. Ihre(1769). Tran, som kokas af kråm af sill. GHT 1897, nr 285 B, s. 1(1772). — jfr IN-KRÅM.
