1) motsv. KRUMBUKT 1; refl. l. intr., ngn gg äv. i pass. med intr. bet.: göra l. gå i krumbukter, bukta sig, kröka sig; slingra sig; ofta med saksubj.; äv. bildl. Det var jäkeln till att kunna krumbugta med tonerna. Böttiger 3: 81(1843, 1858). Strandgatan (i Visby), som .. bildar .. en på flera ställen krumbugtande linie. Bergman GotlSkildr. 108(1882). En kvarts timma senare äro vi åter på väg krökande och krumbuktande oss fram till Seraljudden. Stenfelt Skepp. 183(1903). Hästarnas .. halsar vridas och krumbuktas. Sirén DaVinci 284(1911). — särsk. motsv. KRUMBUKT 1slutet, refl. l. intr.: (med överdriven artighet l. inställsamhet) buga sig; kråma sig; äv. bildl.: fjäsa (för ngn); slå sig ut (för ngn). Crusenstolpe Mor. 6: 398(1844); möjl. till 2. Mamsellen neg och krumbugtade bakom disken. Knorring Skizz. II. 2: 84(1845). Undrar just, hvad du ska där å göra — krumbukta dej för Joels Fina? Rönnberg Brovakt. 146(1904). Lagerlöf ChLöw. 71(1925).
2) motsv. KRUMBUKT 2; intr.: göra undanflykter, slingra sig, svänga sig. Krumbugta icke; gif mig fullt besked. Hagberg Shaksp. 6: 83(1849). Efter åtskilligt krumbuktande bekände hon för mig, att (osv.). Auerbach(1911).
