KRUMELUNT krum1elun4t l. krɯ1-, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr språkprovet nedan fr. 1880; jfr KRUMELUR]
(vard., skämts.) huvud; nästan bl. i uttr. det klarnar i krumelunten. Till sist klarna det i krummelunten, ser herrn, och jag fick en tankeidé! Bergman Patr. 94 (1928). jfr: ”Det mulnar i krumelunten (horisonten)” — sa' fru Dimander. Holmström Sa' han 13 (1880).
