KUSCH kuʃ4 l. kɯ4ʃ (äv. med fr. uttal), förr äv. KUS, interj. o. sbst., n.
Ordformer
(couche 1856—1872. kus c. 1755—1911. kusch 1846 osv.)
Etymologi
[jfr. t. kusch; av fr. couche, imper. av coucher, ligga; formen kus snarast i anslutning till KUSA, v. (se KUSCHA)]
I. interj., ss. befallning till hund: ligg! ligg stilla!; äv.: lägg dig!; äv. i substantivisk anv. Schultze Ordb. 2500(c. 1755). Bergström HbJagtv. 135(1872; i substantivisk anv.). ”Kusch!” sade jag. Han (dvs. hunden) lade sig i ett hörn af rummet. PT 1901, nr 73 A, s. 3.
II. jäg. sbst., om jakthunds liggande ställning vid kommandot ”kusch”; särsk. i uttr. göra kusch; äv. oeg., i fråga om annat djur. Ehrencreutz Hund. 16(1856). Rapphönan sitter hopkrupen, alldeles som hon hölles i kusch af en god hund. SDS 1904, nr 331, s. 4. Låta hunden göra ”kusch” vid uppslaget. 2NF 23: 1234(1916).
