KVIETISM kvi1etis4m, r. l. m.; best. -en; förr äv. KVIETISMUS, r. l. m.
Ordformer
(förr äv. q-. -ism 1814 osv. -ismus 1759)
Etymologi
[jfr t. quietismus, eng. quietism, fr. quiétisme, nylat. quietismus, av it. quietismo, till lat. quietus, lugn, p. pf. av quiescere, vila, avledn. av quies, vila, ro. — Jfr KVITT, adj.,REKVIEM]
(i fackspr.) ovärksamhet, passivitet; särsk. teol. om mystiskt orienterad kristen åskådning som ser det religiösa livets mål i ett fullständigt uppgivande av jaget o. absolut hängivelse åt Gud, framför allt i kontemplation; äv. oeg. om likartad åskådning, särsk. inom andra religioner. SvMerc. V. 1: 55(1759). Buddhaismen, Pantheistiska Quietismen. Boström 2: 4(1838). Det var .. helt naturligt, att redan .. tidigt en oinskränkt quietism och jag-förintning skulle i Indien antagas för det högsta af mensklig dygd och vishet. Atterbom PoesH 1: 233(1848). Han ville hindra mig från att sjunka in i någon slags kvietism. HågkLivsintr. 6: 193(1925). Sedan den estetiska kvietismen vid slutet av förra seklet med romantikens remedier lovprisat lättjan. SvD(A) 1934,nr 14, s. 11. —
